Annika Stacke

Julnattens predikan i Lammhults kyrka

2011-12-24T18:07:00.003+01:00

Under mörkrets timmar skulle man kunna tro att allt är lugnt och stilla. Så är inte fallet. Inte den här natten, för det är den heliga natten. Det är i denna natt som världshistoriens bokverk byter blad, ja, byter kapitel. Det är från denna natt, och det som nu händer, som den västerländska tideräkningen tar sin början.

I denna natt samverkar de politiska och ekonomiska strävanden att upprätta taxeringslängder och genomföra folkräkning med den gudomliga planen att uppfylla de gamla profeternas ord om en Messias som ska komma till jorden.

Skärningspunkten mellan dessa båda riktningar – till synes utan att någon som helst gemensam nämnare finns – infaller i Betlehem, en liten stad strax söder om Jerusalem. En plats vars enda betydelse hittills varit att staden räknas som ursprungsort för den store kung David.

Ändå gör det som nu händer att staden för alltid blivit fäst på kartan.

Nej, det är inte lugnt och stilla denna natt. Den pågående folkräkningen har medfört att alla värdshus och övernattningsmöjligheter har tagits i anspråk. Och som vanligt har väl den som kunnat betala bäst också fått det han velat ha. Men denna marknadens lag har också inneburit en uppfinningsrikedom i hur man tar vara på möjligheterna, och ett enkelt uthus på en bakgård har också visat sig vara inkomstbringande för dess ägare – och en välsignelse för det unga par som annars inte skulle ha fått tak över huvudet.

Och det mot detta lilla uthus, i vanliga fall ett skjul för djuren, som rörelsen går.

Det är liv och rörelse, där något viktigt händer. Den höggravida kvinnan från Nasaret har fått värkar, fostervattnet har gått och förlossningen har påbörjats. Inga optimala förhållanden för att föda barn, men sådant tar inte ockupationsmakten Rom någon hänsyn till.

Att ett nytt liv kommer till världen är skäl nog att det ska vara liv och rörelse omkring det. Annat får läggas åt sidan, och koncentrationen inriktas på barnet och dess mor. Säkert var det också människor med och stöttade med praktisk hjälp i denna stund.

Men liv och rörelse är det också på en närbelägen ängsmark utanför tätorten. När man sover brukar man drömma. Ibland är det också så att en del av oss drömmer också när vi är vakna. Men nu undrar några lantbruksarbetare vad som sker. De får nypa sig i skinnet för att förvissa sig om att det inte är en dröm, det som de nu upplever, utan verklighet. Änglar som himmelska väsen tror de på, men troligen är det första gången de får se en sådan med sina ögon. Och när en människa får den stora ynnesten att fysiskt möta ett änglaväsen, då är det något riktigt stort på gång, det förstår herdarna.

Messias, den smorde, tror de också ska komma. Nu är han här, alldeles i närheten har han fötts, han som ska bli Världens frälsare, säger ängeln. Han som skapar frihet, friskhet och framtid för hela människosläktet, han har äntligen kommit.

Någon tveksamhet föreligger inte för herdarna, utan nu måste de iväg och beskåda undret – varje nytt människoliv är förvisso ett under – men här har vi ett dubbelt underverk. Så får herdarna bli de första att knäböja vid krubban, för att sedan bli de första bärarna av de glada nyheterna att Guds rike kommit i världen.

Också denna natt, drygt tvåtusen år senare, är en helig natt. För under denna kväll, natt och morgon innan dagen gryr, kommer miljoner och åter miljoner av människor, däribland du och jag, att samlas för att glädjas åt att Gud låtit sig födas som det lilla Jesusbarnet i Betlehem.

Men inte bara denna natt är en helig natt för oss, utan nu har Guds rike kommit för att också alla våra dagar ska gestaltas av hans väsen i vårt liv
med rätt och rättfärdighet, med sanning och godhet, med kärlek, frid och framtidshopp.

Och i likhet med herdarna som återvände till sin vanliga verksamhet, får vi också göra det. Den särskilda stämning som råder under den heliga natten, kommer att vara förbytt i det vardagliga.
Men Guds rike, som det lilla barnet som föddes i Betlehem kom för att upprätta i människors liv, den Guds rikes närvaro fortsätter att verka i ditt och mitt liv.

/Annika Stacke, församlingspräst
-------

Under julnattsgudstjänsten sjunger vi psalmerna:
116 Nu tändas tusen juleljus
114 Stilla natt, heliga natt
839 Nu har Kristus kommit
427 Ringen, I klockor, ja, ringen i midnattens timma [till ackompanjemang av kyrkans klocka]

Prismakören sjunger sångerna:
I denna natt blir världen ny
Juletid
Jul, jul, strålande jul
Julen är här
Ding, dong! Merrily on high

All vår början bliver svår, bättre går det…

2011-10-06T21:41:00.002+02:00

(Min krönika i Smålandsposten 29 september 2011)

Den första direktsända gudstjänsten någonsin över webben från Lammhults kyrka har ägt rum. Mycket gick bra, men mycket blev också rätt annorlunda mot vad vi hade tänkt oss. Låt mig berätta.

Många äldre människor kan inte längre ta sig till kyrkan, men vill ändå följa vad som händer. Sedan lång tid tillbaka har vi haft en linje för ljudöverföring från gudstjänsterna till ortens äldreboenden. Men då moderna datafiber kan klara långt större minnesmängder, så varför inte också sända gudstjänsten som en videoöverföring? Den tidigare kyrkonämnden hade varit förutseende nog att låta installera fiber i hela kyrkobyggnaden.

Efter många förberedelser var det så dags för den första livesända gudstjänsten över webben. Därmed kunde den följas, inte bara på det lokala äldreboendet, utan även var som helst i hela världen, förutsatt att man hade inloggningsuppgifterna, vill säga. Stolt reklam för evenemanget hade vi också gjort!

På söndagsmorgonen gällde det att rigga upp kameran i kyrkan, koppla den till datorn för streaming av videosignalen, och testa på plats. Under några svettiga minuter fick vi först ingen bild i testdatorn, men till slut gick det, och sedan var det att skynda vidare till äldreboendet.

Där hade vi tidigare konstaterat att de nyrenoverade offentliga utrymmena helt saknade nätverksuttag. I ett tomt boenderum kunde vi dock stoppa in kontakten för att koppla upp oss. Men nej! Den medhavda datorn godkändes inte av domänen. Med det trådlösa modemet lyckades vi istället ta in bilden från kyrkan på datorn – men bara för att inse att den trådlösa anslutningen var alldeles för långsam för att ta emot filmen. Eftersom jag själv skulle stå bakom kameran, återvände jag till kyrkan, där en gästande predikant ledde gudstjänsten.

Från de kyrkvärdar som tagit sig till äldreboendet, och den enda besökanden framför datorn, rapporterades det om en sönderhackad gudstjänst med många timglas på skärmen.
Hela gudstjänsten gick ändå ut över internet, och därmed är en viktig milstolpe passerad i spridandet av våra gudstjänster på nätet.

Ordspråket besannades att ”all vår början bliver svår…”, men vi tänker inte vänta flera år på att göra det bättre!

Romerska reflektioner

2011-09-07T21:08:00.001+02:00

Nu har jag varit ute och rest igen. Den här gången var det den Eviga staden som fick besök av mig. Inte för att jag tror att mitt ringa besök sätter några avtryck bland alla kejsare och påvar och andra stora män (för det är väl mest män?) som levt och verkat med utgångspunkt från den metropolen. Men för min egen del var det roligt, intressant och inte minst svettigt (38 grader varmt).

Katakomberna gjorde ett bestående intryck. Där begravdes avlidna kristna, och i dessa mörka gångar firade också den kristna församlingen sina gudstjänster under de första århundradenas förföljelsetider. Här hittades också kvarlevorna efter S:ta Cecilia, den kvinna som sedermera kommit att bli kyrkomusikens skyddshelgon. Cecilia hade halshuggits, men hennes fingrar låg i en position med tre fingrar utsträckta på högerhanden, och pekfingret på vänsterhanden, vilket man tolkade som en bekännelsehandling till den ende Guden i gestalt av i tre personer.

Också aposteln Paulus blev enligt traditionen halshuggen för sin tros skull. I egenskap av romersk medborgare hade han möjligheten att välja detta relativt smärtfria sätt att skiljas från livet. Detta privilegium kunde dock inte aposteln Petrus åtnjuta, som istället blev korsfäst. Viss valfrihet fick han ändå, men eftersom han inte ansåg sig värdig att lida döden på samma sätt som sin Herre och Frälsare, bestämde sig Petrus för att låta sig korsfästas med huvudet nedåt.

Paulus dödsplats ligger lite avsides, om än inne i Rom, och utan många turister. Här fick vi fira friluftsmässa, vi som inom ramen för en fortbildning för Öjaby pastorats medarbetare gjorde denna resa.

Eftersom jag är intresserad av att dokumentera olika skeenden, hängde videokameran med. Fastsatt på ett enbensstativ fick den följa med i stort sett överallt (fast inte in på Vatikanmuséet, tyckte vakterna). Ändå var jag positivt förvånad över hur lätt utrustningen var att kånka runt med i värmen och trängseln.

En av Roms stora välsignelser är att ha tillgång till rent vatten i närmare 2 500 drickfontäner. För vatten gick det verkligen åt. Den sjungna psalmstrofen: ”Låt kristallklar källan strömma, med det vatten som ger liv” fick i ett filmklipp blanda sig med ljudet från det porlande vattnet.

Bland vanliga vänliga människor

2011-08-17T22:18:00.001+02:00

(Min krönika i Smålandsposten 18 augusti 2011)

Sammanfattningen av en tiodagars bilsemester i gamla Östeuropa kan bara sägas med ordet jag skrev till mina Facebookvänner kl 06:22 på hemkomstmorgonen: ”Jättenöjd”. Och jag lade till: ”Många härliga upplevelser, vänliga människor, främmande språk, annorlunda maträtter, bra väder, oväntad god trafikkultur och bra fungerade service.”

Prag, Bratislava och Budapest var våra resmål. Vad mitt ressällskap och jag skulle förvänta oss av resan, visste vi inte. Inköpta reseguider, men inget förbokat. Det enda vi hade bestämt var att vi skulle besöka dessa tre städer. Och det inte så välkända Bratislava visade sig vara en riktig pärla vid Donau!

Jag måste erkänna att jag hyst en fördom om att trafikkulturen i gamla Östeuropa skulle vara en smula omogen i förhållande till Väst. Från transitresor genom DDR på 70- och 80-talen bar jag med mig minnesbilden av gamla puttriga Trabanter och Wartburgar vid vägrenen med motorhuven uppe. Sedan dess har jag faktiskt inte varit i den delen av världen. Men så var inte alls fallet nu. Trafiken flöt lugnt och säkert, och även om marschhastigheten på motorvägarna låg runt 140 km/tim, såg vi ingen enda allvar olycka.

Men kanske var det ändå människors vänlighet som gjorde det djupaste intrycket. På stadsbussarna i Prag och Budapest reste sig yngre människor och lämnade plats åt den som var äldre, till och med åt oss, två kvinnor i ”bara” dryga medelåldern. I stadstrafiken kunde andra bilister exempelvis avstå från sin företrädesrätt för vänligt släppa fram den som skulle göra en vänstersväng.

Vi kände oss helt enkelt trygga bland dessa människor. Okej, vi gick faktiskt inte över Karlsbron i Prag, där det sägs finnas så många ficktjuvar. Däremot åkte vi båt under bron.

Ändå, hur mycket lättare blir inte livet med denna vänlighet och grundläggande förtröstan på att medmänniskorna omkring oss faktiskt vill oss väl. Kanske är det också på det viset att vår attityd till andra smittar av sig – visar jag andra vänlighet, så visar också andra vänlighet mot mig.

Och även om kulturen kan vara lite annorlunda, och språket kan tyckas obegripligt, så öppnar ett leenden många dörrar.

Ur min citatsamling (18)

2011-07-22T20:00:00.002+02:00

"Skrivbordet är en farlig plats att beskåda världen ifrån." (Diana Janse, svensk ambassadör i Tbilisi, Georgien).

Ur min citatsamling (17)

2011-07-22T19:06:00.002+02:00

”Att lyfta ett land ur fattigdom utan deltagande av den kvinnliga befolkningen är som att få en fågel att flyga med en vinge”. (Malalaj Joya, afghansk parlamentariker)

"Lammhult nästa", från december 2011

2011-07-22T11:29:00.016+02:00

Så här såg det ut 1 september 2006. Då rullade det första lokaltåget på södra stambanan över gränsen från Jönköpings län in i Kronobergs län. Men det stannade inte i Lammhult, utan gick i god fart vidare ned till Alvesta.

Inför valet 2006 gjorde Alliansen i Lammhult det till en valfråga att få till ett tågstopp i Lammhult. Med stor glädje ser vi nu att vårt arbete burit frukt. Under den gångna veckan har skylten satts upp som annonserar att i december kommer tåget att stanna.

Och i dag träffade jag killarna som höll på med de första grävningsarbetena för den nya perrongen som ska byggas bredvid ett tredje spår som tåget kommer att stanna vid. Skopan är satt i jorden. Snart får vi höra orden: Lammhult nästa!

"Med lust och fägring stor"

2011-06-15T18:58:00.003+02:00

(Min krönika i Smålandsposten torsdagen 16 juni 2011)

Jag ska på en gång deklarera att jag är part i målet: Jag anser att det är bra att skolavslutningarna äger rum i kyrkan. Att tycka något annat vore väl inte att förvänta, med tanke på att jag är präst.

Uppfriskande nog har det varit en del diskussioner nyligen om skolavslutningarnas vara eller icke vara i ett kyrkorum.

Men saken är komplex. För visserligen är skolan icke-konfessionell, och Sverige har ingen statskyrka längre. Skolavslutning i kyrkan får inte ha tonvikt på religiösa inslag, säger Skolverket.

Å andra sidan bygger vårt land sin kultur i mångt och mycket på kristna värderingar och traditioner. Överallt i vårt samhälle möts vi av detta.

På varje skolgård vajar på avslutningsdagen den svenska flaggan, med sitt gula kors på blå botten; en anspelning till ett visst traditionsarv. Vidare heter vi Christina, Mikael, Sara, Daniel, Maria, Jakob och många andra namn hämtade från den bibliska traditionen. I Växjö ser man Domkyrkans uppåtsträvande tornspiror som ett ordlöst vittnesbörd om ett kontaktsökande med en utomjordisk kraft. Och sänker man istället blicken mot marken, så ser man i brunnslocken på Växjös gator bilden av Sankt Sigfrid som enligt sägnen förde den kristna tron till vårt område.

Risken att en elev i samband med en skolavslutning i kyrkan ska utsättas för religiös påverkan som hon eller han inte utsätts för i övrigt i samhället är nog rätt liten.

Jag har den fullaste respekt för andra trosinriktningar än den kristna. En av mina bästa vänner är muslimsk imam. Också människor med en övertygelse om att det inte finns någon gud, hyser jag hög aktning för.

Både skola och kyrka har behov av varandra. Då skolan bjuder in kyrkans representanter, är det skolan som bestämmer ordningen. Och då skolan besöker kyrkan, är det kyrkan som sätter agendan. Nu tror jag dock att varken skolan och kyrkan har intresse av att agera utmanande mot den andra, vara istället eftersträva en långsiktigt generös inställning mot varandra.

Så låt oss hoppas att elever också fortsättningsvis med glädje ska kunna sjunga ”Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor”, där den andra versens beskrivning av sommarens blomsterängar ”skola oss påminna Guds godhets rikedom”.

Tal på Nationaldagen 2011

2011-06-06T15:19:00.003+02:00

(Mitt tal på Sveriges nationaldag i Lammhults hembygdspark)

6 juni, Sveriges nationaldag.

Ja, det är inte så många år som vi har haft en nationaldag i vårt land. Tidigare var 6 juni Svenska flaggans dag, och jag kommer ihåg från min egen skoltid att då vi befann oss på skolgården, eller gick vi från skolan till Hembygdsparken på orten, där jag är född och uppvuxen. Så hissade flaggan, någon vuxen talade något som jag inte lagt på minnet, och så sjöng vi Du gamla du fria, du fjällhöga nord. Musikkåren spelade, och där hade jag också en stämma att framföra.

Vi behöver lyfta fram vår svenska nation. Vi kan vara stolta över vårt land. Stolta, säger jag, men det är inte samma sak som att vara högfärdiga. För stolthet är ett ödmjukt erkännande av att olika positiva och konstruktiva omständigheter varit på vår sida. Vi kan fortfarande vara tacksamma över att vårt land inte varit i krig sedan 1809 (om jag kan min historia), och att vi efter 2:a världskriget, som vi lyckligtvis slapp undan, hade goda möjligheter, vilka vi också tog vara på, att lyfta vår industri, vår levnadsstandard och våra möjligheter att påverka ute i världen.

Högfärd, däremot, är att slå sig själv för bröstet, och tro att bara för att vi är så bra, så har vi lyckats så väl. Och bäst är vi inte, även om mycket har varit till vår fördel i vårt svenska land.

Den blågula fanan kan vi med stolthet och glädje hissa.

Min egen flaggstång i prästgårdsträdgården har tyvärr inte kunnat hissa den blågula fanan, eftersom linan slitits av, och jag inte fått tillfälle att åter montera den.

Det finns krafter som vill snäva in betydelsen av den blågula fanan, och göra den exkluderande och avskiljande mot människor av andra kulturer och nationer, tro, hudfärg och språk. En sådan användning av vår svenska fana kan jag inte ställa mig bakom.

Istället är det så, tror jag, att ju mera trygg man är i sin egen kultur och sin egen historia, desto mera generös kan man vara mot människor från andra kulturer och med andra vanor. Det är som ett träd som har sina rötter väl förankrade i jorden, som utan rädsla kan låta vinden gå genom dess krona, och det kan böja sig än mot det ena hållet, än mot det andra, utan att riskera att blåser omkull.

Men har man inte rötterna väl förankrade i jorden, så blir man rädd för nya vindar som blåser. Och då håller man krampaktigt fast om sitt eget. Fast det är inget varaktigt förhållningssätt, eftersom vindar alltid kommer att blåsa.

Därför, låt oss fortsätta att odla och nära våra kulturella rötter, så att vi kan vara stolta och tacksamma svenskar, och med generositet och värme sträcka ut vår hand till andra människor som söker sig till vårt land. Hand och land – orden rimmar.

Vår fana är att gult kors på en blå botten. Korset som finns i alla de nordiska ländernas fanor, korset som påminner om den kulturhistoria som vårt land är så djupt präglad av.

Det judisk-kristna arvet finns överallt. I många av våra förnamn, Christina, Krister, Anna (i olika former), David, Sara, Jakob, Rebecka, Mikael, Gabriela, Mattias, Eva, Jonathan, Hanna, Jan, Peter och många fler påminner sig arvet från de bibliska texterna som gjort djupa avtryck i vår folksjäl.

Kyrkspirorna som ofta höjer sig över hustaken i samhällen och städer, och utgör kulturella landmärken.

Och samtidigt är Sverige en sekulär stat, där samhälle och kyrka är skilda åt, och där det finns frihet för var och en att själv välja den tro som hon eller han vill tillhöra. Religionsfriheten är en av demokratins och människovärdets viktiga friheter som vi måste fortsätta att slå vakt om. Därför har också andra trosinriktningar och religioner rätt att fritt verka i vårt land, liksom rätten att avstå från en religiös tro.

Det är snart skolavslutning. I år, liksom flera tidigare år, pågår det diskussion om skolavslutning kan äga rum i kyrkan. I lördagsnumret av Smålandsposten uttrycker ledarskribenten Marcus Svensson några väl valda ord, då han säger att Utan traditioner [blir det] inget samhälle. Skolverket säger att en skolavslutning inte får vara en gudstjänst. Men vad är egentligen en gudstjänst? Utgör sjungandet av psalmen Den blomstertid nu kommer ett led i en gudstjänst? Är inte redan kyrkorummet, med dess utsmyckning av liturgiska föremål, en gudstjänst utan ord?

Att enbart se kyrkorummet som en praktisk samlingssal för många människor är ingen framkomlig väg.

När kyrkan kommer på besök till skolan måste kyrkans representanter anpassa sig till de regler som gäller i skolan. Och då skolan besöker kyrkan, är det också upp till skolan att acceptera de förhållningssätt som gäller i kyrkan. Nu har både skola och kyrka all anledning att söka fortsätta med goda relationer, och därför väljer båda parter att inte ställa upp sådana villkor som kan äventyra detta goda samarbete. Skola och kyrka, var och en på sitt sätt, kompletterar den fostran av unga människor, oavsett religiös eller kulturell bakgrund, till att bli goda samhällsmedborgare i vårt land och ute i vår värld.

Så låt oss med tacksamhet, glädje och stolthet se på vår svenska fana, och låt oss så stämma in i vår svenska nationalsång Du gamla, du fria!

Konfirmanderna och deras barnbarn

2011-05-24T21:29:00.001+02:00

Min krönika i Smålandsposten 26 maj 2011

19 ungdomar i vita kåpor tågade i lördags in i Aneboda kyrka. Det var konfirmation, och sedan i september i fjol hade de fördjupat sig i kyrkans tro, talat om relationer och kärlek, gjort värderingsövningar i olika frågeställningar, sjungit, spelat drama med mera. Nu fick de, i två grupper, inför släkt och vänner göra det som själva ordet konfirmation egentligen betyder, nämligen att bekräfta, och då att bekräfta sitt dop.

Fast det är långt ifrån säkert att denna religiösa bekräftelse är det viktigaste motivet för en tonåring att konfirmera sig. Det finns ju presenter och annat som brukar förknippas med denna högtid. Och icke att förglömma: konfirmandläger, då man som ledare kan glömma att få någon ordentlig nattsömn. Men att lägren betyder mycket för konfirmanderna, det är helt klart.

Som präst ska jag villigt erkänna att konfirmandverksamheten är den enskilda kyrkliga aktivitet som jag känner mest anspänning inför. Varför det är så vet jag inte riktigt. Att möta 15-åringar tycker jag bara är roligt, men samtidigt är jag medveten om att mitt sätt att bemöta dessa unga människor kan forma deras fortsatta syn på Kyrkan och det kristna livet.

Lyckas vi i konfirmandarbetet kommer säkert Kyrkan att behålla dessa människors tillgivenhet under deras fortsatta liv. Därför är det så viktigt att avsätta tillräckliga resurser i form av personal, tid och pengar för konfirmandverksamheten. För vad händer om vi misslyckas?

Själv gick jag i 14-årsålder i så kallad kristendomsskola, då mina föräldrar tillhörde missionsförsamlingen. Konfirmerad i Svenska kyrkans ordning blev jag istället, i en enskild akt, strax före min prästvigning.

Tidsperspektivet är långt:
- Kanske kommer ni tillbaka år 2061 till er konfirmationskyrka tillsammans med era barnbarn, sade jag till konfirmanderna, och då hoppas och ber jag att ni med stolthet och glädje kan berätta för dem om kyrkorummet och hur det var att vara konfirmand på tidigt 2010-tal.

En av mina allra äldsta församlingsbor, nyligen gången ur tiden, visade mig vid ett tillfälle sin konfirmandbok. Och jag tyckte mig skönja en tår i hans ögonvrå då han bläddrade i den slitna och nötta boken som han öppnat och läst ur många gånger under sitt långa liv.

Konfirmation på Radio Kronoberg

2011-05-17T21:46:00.004+02:00

Fick tillfälle att prata konfirmation på Radio Kronoberg: http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=2159

Om digerdöd och själanöd

2011-05-03T21:45:00.002+02:00

(Min krönika i Smålandposten torsdagen 5 maj 2011)

Det finns en plats på jorden som heter Stackebo. Ligger närmare bestämt i Gnosjö, högt beläget, med en bedårande utsikt västerut. Som en puckel i horisonten ser man Isaberg. Där finns det också en gård med samma namn, Stackebo.

På 1300-talet härjade digerdöden i området. I denna pest dog människor som flugor. Sägnen förtäljer att man då tände stackeldar på höga höjder för att tala om att här fanns fortfarande överlevande. Härav namnet Stackebo på båda ställena.

I Stackebo har jag mina rötter. I denna miljö kunde mina syskon och jag växa upp till trygga människor. Därför betyder platsen mycket för mig, även i dag.

Mellan digerdöden och våra dagar hände något drastiskt. År 1717, året innan Karl XII dog, höll min farfars morfars farfarsfar på med svedjebränning nedanför byn. Det var i maj månad, men fortfarande aprilväder, och plötsligt kom en virvelvind och tog med sig det brinnande materialet 150 meter över Gnosjösjön och antände klockaregården på andra sidan sjön. Därefter tog elden fatt i Gnosjö kyrka, som brann ned till grunden. Förlusten var dock inte så stor, sägs det, för när det regnade ute fick min dåtida kollega ha ett paraply över sig i predikstolen. Som straff för vådabranden fick dock Jon, som han hette, timra den ena knuten på den nya kyrkan, där hans familj skamligen fick sitta på den nedersta bänkraden.

Om den själsliga nöd som detta kan ha föranlett vet jag inget. För min egen del är jag däremot mycket tacksam över att ha fått gå en S:t Lukaskurs i Enskild själavård. Förutom det rent kunskapsmässiga, fick jag det största utbytet i den av tystnadsplikten skyddade basgruppen, under ledning av en erfaren psykoterapeut. Här fick vi deltagare stöd i att våga och orka titta ned i djupen i den egna personligheten. Händelser, i många fall från barndomen, och som kanske tidigare varit som svarta hål i själen, kunde nu lyftas upp och bearbetas, i en omgivning av stödjande och trygga människor.

Gud, för dig är allting klart, allt det dolda uppenbart.
Mörkret är ej mörkt för dig, och i dunklet ser du mig.
(Psalm 217 vers 1; av växjöbiskopen Elis Malmeström)

Så har digerdöd och själanöd på olika sätt kunnat bidra till den harmoni som jag får känna i livet.

Kristus har uppstått!

2011-04-24T07:53:00.003+02:00

Påskdagsgudstjänst i Aneboda kyrka, Lammhult
24 apr 2011 "Kristus är uppstånden!"

Kristus har uppstått!

Detta är den viktigaste händelsen i världshistorien! År 33, tidigt på morgonen den första arbetsdagen efter den judiska påskhelgen inträffade det.

Denna händelse utgör övergången från det gamla till det nya, den markerar att död får ge vika för liv, den vänder död och hopplöshet till liv och framtidstro.

Vad var det då som hände där, tidigt på morgonen den första arbetsdagen efter den judiska påskhelgen, år 33, på begravningsplatsen strax utanför Jerusalem?

Exakt vad som hände vet vi inte. Men hade det funnits övervakningskameror på den tiden och de varit installerade, så skulle vi förmodligen kunna se på filmen först hur de romerska vakterna gäspat, och kanske tagit en åkarbrasa för det var kyligt på natten, men sedan blivit alldeles stela av fruktan. Filmens ljudspår skulle ha inregistrerat ett kraftigt dån, och filmen skulle ha skakat till, eftersom anordningen som kameran var fäst på också påverkades av det smärre jordskalv som ägde rum. Och så skulle vi ha sett hur stenen, formad ungefär som en kvarnsten, framför ingången till klippgraven, med lätthet rullats undan av ängel. Och så skulle en gestalt ha kommit ut ur graven.

Skulle vi ha känt igen Jesus vid det tillfället? Inte säkert, för hans kropp nu hade förvandlats till en härlighetskropp. Den hade både likheter och olikheter med den brutna kropp som grymt torterats och hängts upp på korset. Den kroppen vi nu skulle se var full av kraft och en reslig hållning och ett ansikte som utstrålar glädje. Men hade vi tittat riktigt noga, så skulle vi ha sett ett hål i varje hand, och ett hål i varje fot.

Nu fanns det inga kameror på den tiden, och de mänskliga vittnen till händelsen var de romerska soldaterna som i efterhand hade blivit beordrade att säga att de sov, vilket de kanske också gjorde. I vart fall har vi inte tillgång till deras vittnesbörd. Men att de blev rädda, vet vi i varje fall – och vem av oss skulle inte ha blivit det.

En stund senare Maria från Magdala kom hit, förmodligen i sällskap med någon annan kvinna, som dessutom förmodligen också hette Maria, helt ovetande om de dramatiska händelserna som utspelats kanske någon timma innan.

Stenen bortrullad och graven vandaliserad? Vad är det som har hänt? Och de springer tillbaka, och får fatt i Petrus och den lärjunge som Jesus älskade – och vem var det? Jo, det är Johannes som skriver det här, och hans blygsamhet förbjuder honom att omtala sig själv vid namn. De här två unga männen springer dit så fort de kan, och hittar den tomma graven, med bindlarna liggande där. Det måste ha varit bindlar fulla med intorkat blod, eftersom det inte funnits någon tid att tvätta Jesu döda kropp på fredagskvällen, innan man provisoriskt lagt den i graven.

Känslorna och frågorna och stämningsläget vid den här tidpunkten måste ha varit i ett enda virrvarr. Vad är detta? Vad är det som har hänt? Och vad kommer att hända nu?

Ja, det är förmodligen totalt kaos i lärjungarnas och kvinnornas liv de där första timmarna i gryningen. Att Jesus sagt att han skulle uppstå blandades med fruktan och ovisshet. Stressnivån är maximal.

Men så visar sig Jesus, den uppståndne och förhärligade Jesus, för Maria. Det var hon som var den första att se Jesus uppstånden från de döda. Hon fick i uppdrag att förmedla den underbara nyheten till dem som han kallar för hans bröder. Och han talar om sin far i himlen och deras far. Så får syster Maria gå med detta stora uppdrag.

Detta gäller också oss. Vår broder Jesus har uppstått från de döda, och han kallar dig och mig, vi hans efterföljare tvåtusen år senare, för sina syskon. För vi har en gemensam Far i Gud i himlen. Och Gud särbehandlar inte sina barn, utan den ära som han ger sin till son, vår storebror, att få uppstå från döden, den äran ger han också till alla oss andra av hans barn, vi systrar och bröder i den stora syskonskaran som kallas kristna.

Världshistoriens viktigaste händelse kan vi precisera i tid och rum. Det var tidigt på morgonen den första arbetsdagen efter den judiska påskhögtiden år 33 av tideräkning. Platsen: en begravningsplats strax utanför Jerusalem.

Vid den tidpunkten och på den platsen skedde det som får konsekvenser för ditt och mitt liv, ända in i evigheten. För då bröt Jesus Kristus sönder dödens bojor, och Livet segrade.

Lärjungarnas och kvinnornas kaosupplevelse vänds i glädje, frimodighet och framtidshopp. Och för oss en vandring med den uppståndne i vårt liv, till välsignelse för oss själv, till stöd för våra medmänniskor och Gud, vår Far, till ära.

Kristus är uppstånden!
Ja, han är sannerligen uppstånden!

Psalmer vi sjunger:
146 Vad ljus över griften, han lever, o fröjd
147 Upp min tunga, att lovsjunga
470 Kom med glädje och med sång
154 Dina händer är fulla med blommor
Kyrkokören sjunger, och Lisa spelar trumpet

Drömmen om Sahara

2011-04-12T21:29:00.002+02:00

(Min krönika i Smålandsposten torsdagen 14 april 2011)

Jag har en dröm, som ännu inte gått i uppfyllelse. Drömmen är att få köra genom Sahara med ett terrängfordon.

Jag har alltid varit fascinerad av öknar. Kanske finns det något i öknens karga och ogästvänliga landskap som slår an en sträng långt nere i de outgrundliga djupen av min själ. Eller är det bara skönheten i det vidsträckta torra landskapet av sand, grus och klippor, med alla färgskiftningar i brunt och gult, och med enstaka buskar här och där.

I min ungdom arbetade jag några år i Indien och då huvudsakligen i delstaten Rajasthan, vars västra del är ett ökenområde på gränsen till Pakistan. Det var en upplevelse att få sova i öknen och ha en fantastisk stjärnhimmel över sig som inte stördes av några ovidkommande ljuskällor. Men också öknens villkor gjorde sig gällande, då vi fastnade med vårt fordon i sanden och fick gräva oss loss med hjälp av tallrikar för att överhuvudtaget kunna komma vidare.

Man kan undra hur det i vissa lägen kan växa träd och buskar i öknen. På ett ställe i Sinaiöknen fick jag berättat att det inte hade regnat på tre år. Likväl växte det buskar och små träd lite överallt. Hur är det möjligt? Vår guide berättade de campat där, och på morgonen var sovsäckarna alldeles genomvåta av - dagg.

Google Earth är en av Internets stora välsignelser. Här kan man från sin dator färdas ut över hela jorden och besöka de mest avlägsna platser. Tänk er min upphetsning när jag på skärmen hittar några hjulspår i sanden så långt från ära och redlighet man kan tänka sig. Man undrar hur länge ett par hjulspår är synliga innan de täcks av sandstormar. Vad som händer om man får motorstopp därute, vill jag bara inte tänka på.

Landet som nu genomgår svåra prövningar, Libyen, trodde jag först bara var bebott vid Medelhavskusten. Men här finns stora städer långt nere i öknen. Vad lever folk av där, i det torra och brunbrända landskapet? Jag vet inte.

Kanske längtar människor där efter samma sak som herdepojken David, han som sedan kom att bli Israels store kung, då han skrev den psalm som så många människor funnit tröst i: Han låter mig vila på gröna ängar; han för mig till vatten där jag finner ro. (Psaltaren 23)

Återstår att se om eller när jag får tillfälle att korsa Sahara med bil. Än så länge är det bara en dröm.

Personalens spelplan i Svenska kyrkan

2011-04-02T19:43:00.006+02:00

Var går gränsen mellan förtroendevaldas inflytande och personalens kompetensområde i Svenska kyrkan på lokal nivå? För ofta är det just här som det uppstår konflikt. Onödigtvis, hävdar jag, för det går att hitta bra sätt att arbeta tillsammans utan att någondera part trampar den andra på tårna.

Ett sätt är att definiera personalens spelplan. Vi bygger nu fyra väggar som vi ger olika namn:
a) Kyrkoordning, Psalmbok, Kyrkohandbok, etc
b) Arbetsmarknadslagar, avtal, etc
c) Församlingsinstruktion, verksamhetsplan, policies, etc
d) Budget

Inom dessa fyra väggar har personalen under kyrkoherde och ev andra verksamhetschefer att verka. Utanför dessa väggar har man inte rätt att gå.

Låt oss kommentera de fyra väggarna. De två första väggarna utgörs av regelverk som bestämts på högsta ort. Kyrkoordningen, Psalmboken, Kyrkohandboken etc är dokument fastställda av Kyrkomötet. Och arbetsmarknadslagarna är beslutade av riksdag, regering och ämbetsverk. Avtal är (oftast) slutna på central nivå. Kort sagt kan man inte påverka de här regelverken på lokal nivå. Tycker man inte om dem, får man helt sonika motionera om ändringar via Kyrkomötet, Riksdagen eller motsvarande.

De två andra väggarna, Församlingsinstruktion etc, samt Budget, är däremot fastställda av förtroendevalda i kyrkoråd, -nämnd eller fullmäktige. Över dessa har de lokalt förtroendevalda makt och inflytande över.

För personalens del handlar det om att verkställa det som dessa fyra olika dokumenttyper fullt ut, men utan att gå över den gräns som väggarna utgör. I gudstjänsten har jag att följa de föreskrivna texterna enligt kyrkohandboken. Ett exempel på att gå utöver kyrkohandboken vore om jag uppmanade församlingen att tillbe solen eller att som offertoriepsalm sjunga en snapsvisa.

Och skulle jag lägga tid (och därmed också pengar) på sådana arbetsområden som ligger utanför Kyrkans ansvarsområde, går jag utöver den gräns som verksamhetsmål och budget utgör. Likaså om jag flagrant skulle spränga de uppsatta budgetramarna för mitt verksamhetsområde.

Som kyrkoherde och/eller verksamhetschef är det på mitt ansvar att uppfylla de fastställda målen i de fyra dokumenttyperna, och fylla ut spelplanen helt och hållet. Hur jag gör det, och i vilken ordning, bestämmer jag själv i allt väsentligt. Här ska de förtroendevalda hålla fingrarna borta. Efter det att de har fattat besluten, överlåts verkställigheten till kyrkoherden och hans/hennes medarbetare.

Att från ömse håll, förtroendevalda och tjänstemän/personal, respektera dessa ramar kan bidra till ett gott och tillitsfullt samarbete i vår Svenska kyrka.

Den förste Designern

2011-03-22T17:45:00.003+01:00

Krönika i Smålandsposten torsdagen 24 mars 2011

Ingen läsare av Smålandsposten torde väl ha missat att det var Designers Saturday den gångna helgen i Lammhult med flera orter.

På sedvanligt sätt firade vi också i Lammhults kyrka Designers Saturday med en Skapande andakt.

Men kyrkan har väl inte så mycket med design att göra? kan man fråga sig. Jo, i högsta grad har den det, svarar jag.

Dels är Lammhults kyrka ett designmässigt underbart vackert tempel. Arkitekten Claes Knutson har ritat ett kyrkorum, fyllt av oväntade och spännande överraskningar. Materialen är typiskt småländska - sten, glas och trä.

Dels har Kyrkan med design att göra också i en annan, och kanske större, bemärkelse. För i Bibelns första kapitel möter vi nämligen den store Designern som formar sitt verk.
I poetisk form målar skapelseberättelsens författare ut hur den förste Designern vid varje dags fullbordan liksom tar ett steg tillbaka, kisar med ögonen, granskar det som han har tänkt ut och låtit komma till stånd, och förnöjt konstaterar att ”det var gott”. Så gör Designern dag efter dag, och himlakropparnas ljus bidrar till att det ”var afton och det var morgon”."Och Gud såg att det var gott."

På den första Designer’s Friday - den sjätte dagen - formar och frambringar så Skaparen den varelse som han kallade för Adam. Namnet Adam kommer från det som på hebreiska heter adama – jorden.

Och så förvandlas, genom Designerns ord och händer, den bruna, smutsiga och dammiga jorden till en varelse som tänker och skrattar, som älskar och känner gemenskap, som tillverkar saker, formar sin framtid och som är moraliskt ansvarig för det han gör.

Denna varelse av kött och blod, hon som också kallas för skapelsens krona, bär på en särskild kallelse. Som Guds avbild är hon kallad att likna Skaparen i det han gör. Och eftersom den store Designern formar vackra och ändamålsenliga verk, så ska ju också hans avbild – människan – i sin tur tänka ut och färdigställa det som är gott och vackert, det som är nyttigt och praktiskt, det som är kärleksfullt, underfundigt och roligt.

Design är en Guds egenskap, given till oss människor som lever här på jorden. När du och jag designar, då lever vi mitt i vår kallelse att vara Skaparens avbild.

Högkyrklig vid altaret och gammalkyrklig i predikstolen

2011-03-09T22:20:00.003+01:00

Mitt bidrag till Svenska kyrkotidning 2011 nummer 6
- ett temanummer om Den nya högkyrkligheten

”Högkyrklig vid altaret och gammalkyrklig i predikstolen”. Så blev jag en gång recenserad av en för mig anonym gudstjänstfirare. Detta var under mitt år som pastorsadjunkt i en församling Växjö stift under mitten av 1990-talet. Jag tog till mig yttrandet, och beskriver mig idag som högkyrklig vid altaret, gammalkyrklig i predikstolen och folkkyrkliga i kontakt med församlingsborna.

Vad man menar med de olika begreppen är däremot inte speciellt tydligt, varken för mig själv eller för Kyrkans eget folk. Den här artikeln, som svar på en förfrågan från redaktionen, är därför närmast uttryck för mina personliga funderingar och observationer som präst i ”bibelbältet”. Jag har bara tjänstgjort i Växjö stift och i norra delen av Lunds stift. Klassiskt är ju jämförelsen mellan de tre smålandslänens länsbokstäver och inriktning på kyrklighet: F (Jönköpings län) - frikyrklighet; G (Kronobergs län) – gammalkyrklighet; H (Kalmar län) – högkyrklighet. Om än grovt tillyxad finns det en relevans i jämförelsen. Hur sedan fromhetslivet yppar sig i (sön)dagligt liv i resten av vårt land har jag begränsad personlig erfarenhet av. När jag här talar om dessa olika former av kyrkligt liv gör jag det därför utan något som helst anspråk på vetenskaplighet.

Högkyrklighet, gammalkyrklighet, lågkyrklighet och folkkyrklighet är begrepp jag mött, med olika betoning i olika trakter.

I likhet med ett antal andra präster (och biskop!) i Växjö stift är jag uppvuxen inom frikyrkligheten; i Svenska Alliansmissionen för att vara mera exakt, en historiskt sett lågkyrklig rörelse som successivt utveckats till renodlad frikyrka.

I denna uppväxtmiljö kunde man konstatera ett antal skiljaktigheter mellan frikyrkorna och ”statskyrkan”: dopfrågan med barndop eller dop som ett uttryck för personens egen bekännelse; gudstjänstens utformning av spontanitet eller formbundenhet; moral, där oskrivna lagar och förhållningssätt (”syndakatalogen”) uppfattades som strängare inom frikyrkligheten än inom Svenska kyrkan; med mera.

Liberalteologi, så som man tolkade termen i det pietistiskt sammanhang som präglade min uppväxt, var närmast ett skällsord. Med liberalteologi förknippades ett allmänt ifrågasättande av Bibeln som auktoritativ källa för trons frälsningsavgörande innehåll.

I min vandring från frikyrkligheten in i Svenska kyrkan var det bland annat liturgin som gav mig en aha-upplevelse. Istället för de ”stela ritualer” som jag tidigare uppfattat vara kännetecknande för gudstjänstlivet i Svenska kyrkan, så visade det sig var ett levande, icke-verbalt språk i den gudstjänstfirande församlingens möte med sin Herre. Här kom det som jag i varje fall till viss del betecknar som högkyrklighet som en befriande och förnyande kraft i mitt andliga liv.

Jag tror annars att folk på gatan uppfattar ordet högkyrklig mer eller mindre som synonymt med kvinnoprästmotståndare. Jag ska inte kommentera den saken, men vill gärna peka på en upplevelse som jag gjorde för inte så länge sedan. En manlig kollega hälsar på en annan manlig kollega med orden ”God dag, fader NN”. Något motsvarande försök att titulera mig med ”moder Annika” gjorde inte kollegan, och skulle han ha gjort det, vet jag inte hur jag hade reagerat. Men jag uppfattade att det fanns ett exkluderande inslag i hans terminologi. Var det ett medvetet sätt att utesluta mig som kvinnlig präst från hans uppfattning av vad en präst är? Var ett uttryck för ”högkyrklighet” i ämbetsmässig bemärkelse? Jag vet inte, och jag har inte heller frågat.

I liturgisk bemärkelse, i sättet att fira gudstjänsten, uppfattar jag mig som högkyrklig. Jag försöker även kommunicera detta bland andra till mina konfirmander, som bland lägger ner stor möda på att lära sig teckna korset över sig själva.

Samtidigt kan jag även betrakta mig som lågkyrklig i den meningen att jag sätter värde på pietistiska inslag i mässans innehåll i form av en personlig beröring av Guds Ande.

Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att tala om högkyrklighet och lågkyrklig som varandras motpoler. Lika lite går det förmodligen att inrymma alla politiska frågeställningar längs en skala från vänster till höger. Varken kyrkligt eller politiskt liv kan reduceras till ett endimensionellt tänkande. Här får vi istället tänka i flera, eller till och med många, dimensioner.

Man kan beskriva högkyrkligt och lågkyrkligt i ämbetsmässig bemärkelse längs en axel. Men ska man tala om högkyrkligt och lågkyrkligt i liturgisk bemärkelse får man ta till en annan axel. Om vi bildligt tänker oss att den ena polariteten kan uttryckas som olika punkter längs en x-axel, skulle den andra polariteten kunna beskrivas som olika värden på en y-axel. I hela problemkomplexet högkyrkligt-lågkyrkligt finns många axlar och dimensioner, som ger utrymme för stor mängd olika förhållningssätt.

En av dessa dimensioner, vilket min matematiklärare på gymnasiet brukade påpeka, är tiden. Begreppens innebörd skiftar över tiden, och vad som en gång kunde benämnas som högkyrkligt eller lågkyrklig, kan i dagens kyrkliga landskap få en helt annan terminologi.

Annika Stacke,
församlingspräst i Lammhult, Växjö stift
annika.stacke@svenskakyrkan.se

Ur min citatsamling (16)

2011-03-05T15:32:00.003+01:00

"Ett gram känsla överträffar ett ton logik" (Karin Sandin & Nils Frykman: Du - ett varumärke)

S:t Göran och draken

2011-03-03T20:23:00.006+01:00

Min krönika i Smålandsposten torsdagen 3 mars 2011

Kampen mellan S:t Göran och draken utspelas i min prästgård.

Enligt legenden har draken under lång tid terroriserat en stad i Mindre Asien, och som mat har den utkrävt två får om dagen. Efter det att fåren tagit slut, fick barnen offras, och slutligen var det kungens egen dotter, prinsessan, som stod på tur att uppslukas av draken. Då kommer riddaren S:t Göran på sin häst.

I Storkyrkan i Stockholm och på ett torg i Gamla stan kan man beskåda kampen. Nu har den också flyttat in till mig. En stor tavla – högre än takhöjd – målad av den öländske konstnären Sven-Bertil Svensson skänktes till Kastlösa stiftsgård 1979. I och med gårdens avyttring fick jag tillfälle att köpa verket, som nu pryder prästgårdens trapphus. En avbildning av motivet i form av träsnideri gjordes också under Ölands skördefest i höstas.

Den fruktansvärda draken vrider sig av smärta då Görans långa spjut tränger in i den. Prinsessan är en passiv men intresserad åskådare.
Motivet med kamp mellan ont och gott förekommer ofta i legendernas och religionernas värld. I de bibliska texterna finner vi drakmotivet i Uppenbarelsebokens tolfte kapitel. Han vill sluka det barn som kvinnan är på väg att föda, men ärkeängeln Mikael med sin himmelska härskara griper in och besegrar eldröda draken och hans änglar.

S:t Göran (eller Georg eller Jörgen) är omtalad i helgonlitteraturen. Han lär ha levt i Mindre Asien under 200-talets senare del, då förföljelser mot kristna var vanliga, och liksom många andra fick Georg lida martyrdöden.

Trots allvaret i temat kan man ana en uppsluppenhet i målarens bearbetning av motivet, och själv känner jag mig stolt över att få ha ett sådant konstverk i mitt hem. Och hur självständig och jämställd jag än vill vara som kvinna kan jag inte förneka att tanken på en riddare som kämpar för en dam är kittlande. Därför: tack mina ”riddarpojkar” som på olika sätt hjälpt mig att få tavlan på plats!

Inte bara oxveckor och vargtimmar

2011-02-09T17:39:00.002+01:00

(Min krönika i Smålandsposten torsdagen 10 februari 2011)

Oxveckorna brukade man i det gamla bondesamhället kalla den tid på året som kommer efter en längre ledighet, och då det dröjer innan man blir långledig igen. Som nu mellan jul och påsk. Man får ”slita som en oxe”.

Fast det är kanske inte bara arbetet som sliter, utan den långa väntan på våren med härliga kvällar och ljumma vindar. Föraningar har vi haft efter en ovanligt kall vinter – som förvisso inte är slut än!

Ändå känns det skönt med den vanliga lunken i tillvaron, kanske ungefär som bonden kunde känna det då oxen lugnt och sävligt drog vagnen till marknaden.

Annat är det med vargtimmen, denna ångestfyllda tid strax före gryningen då man kan ligga vaken och älta alla världsproblemen i sitt liv och känna sig allmänt misslyckad. När man sedan stiger upp i vanlig tid känns ofta de svårigheter som man brottades med under småtimmarna som tämligen triviala. Hormonnivåerna i kroppen under efternatten verkar kunna spela oss ett spratt.

Men tiden och tillvaron består lyckligtvis inte bara av oxveckor och vargtimmar. Den tidsrymd på 40 dagar som gått från Juldagen gör att vi i Kyrkan i söndags firade ljusgudstjänst på Kyndelsmässodagen. Gudstjänstbesökarna fick tända egna ljus och ta med sig hem. Ljuset är en symbol för Kristus som Världens ljus, och detta ljus skall återspeglas i de troendes liv, för att sprida hopp och glädje.

Extremt ovanligt är att den mycket sena påsken i år lämnar rum för så många söndagar innan förfastan tar vid. Nästa gång som den sjätte söndagen efter trettondedagen med temat ”Gud verkar nu”, infaller på nytt, blir först om 27 år. Växjö stift har därför tagit initiativ till en slogan: ”Gud verkar nu! Gå till kyrkan på söndag – nästa chans är 2038!”.

Och om Gud verkar nu, så kan det ju vara genom kärleken. För på måndag är det Alla hjärtans dag. Upphovsmannen hette Valentin, en munk och präst i Rom under fornkyrkans tid. Enligt legenden brukade han plocka blommor i klosterträdgården till älskande par, och blev fängslad för att ha förrättat kristna vigslar. En annan legend säger att Valentin blev kär i fångvaktarens dotter – en något komplicerande faktor för en munk!

Kanske kan det vara lättare att genomlida en och annan oxvecka eller vargtimma för att också kunna få glädja oss över alla de vackra dagar och stunder som tillvaron och livet skänker oss!

Tavla över S:t Göran och draken

2011-02-04T17:42:00.012+01:00

Från nu nedlagda Kastlösa stiftsgård, varifrån den sakrala konsten avyttras, har jag köpt Sven-Bertil Svenssons spännande målning av S:t Göran och draken.

Hur den kom till stiftsgården en gång berättas i en tidningsartikel i Ölandsbladet den 26 mars 1979, som konstnären välvilligt sänt mig en kopia av.

Måtten på tavlan är sådana, att den inte ryms under vanlig takhöjd, utan den får hänga i trappuppgången i min prästgård.

Att bo i prästgård

2011-01-20T14:15:00.002+01:00

Krönika i Smålandsposten torsdagen 20 januari 2011

Jag har precis köpt min prästgård. Där har jag bott i sju år som hyresgäst i egenskap av församlingens präst. Men när jag nu fick tillfälle att köpa huset, så gjorde jag det. En villa från 60-talet, lite italiensk stil, som ligger mellan Lammhults kyrka och järnvägen.

Det är lite speciellt att bo så här, för visst är man en offentlig person om man arbetar i församlingen och bor i prästgården. Vissa kollegor kan därför föredra att bo utanför pastoratet. Fast själv tycker jag det är sympatiskt att möta församlingsborna på gatan, i affären eller på banken. Jag hoppas och tror att ”fåren i min hjord” hyser motsvarande uppfattning. I varje fall hälsar vi glatt på varandra. Och inte känner jag mig det minsta påpassad!

Prästgårdskultur är ett begrepp som man ibland använder för att tala om den bildningstradition som bakåt i tiden förknippades med prästgårdarna, kanske speciellt på landet. Prästgården hade inte sällan ett bibliotek för bygdens vetgiriga. Prästfrun höll i syföreningen, och där fick man ofta besök av någon missionär, som berättade om människors liv och tillvaro i fjärran länder. Sång och musik var vanligt förekommande. I och runt prästgården kunde en bildningskultur frodas som kompletterade det allmänna skolväsendet.

Men prästgårdar är ofta stora hus som numera är dyra att underhålla. Kostnaderna överstiger inte sällan den hyra som tjänsteinnehavaren betalar (vilken f.ö. motsvarar marknadshyran för 100 kvm på orten). I rask takt säljer nu församlingar och kyrkliga samfälligheter ut sina prästgårdar till privatpersoner. Tragiskt att prästgårdarna försvinner ur Svenska kyrkans ägo, tycker vissa. De, däremot, som håller på med kyrklig ekonomi och förvaltning ser en budgetmässig fördel i att inte ha för många fastigheter.

Men den församling som kan erbjuda en bostad till sin präst kan vid vakanser lättare få en ny tjänsteinnehavare. I synnerhet en nyprästvigd sätter värde på möjligheten att bo i prästgård. Han eller hon har säkert inte för avsikt att göra hela sin karriär i pastoratet, och vill därför inte vara bunden till att behöva sälja ett hus om han/hon skulle få en tjänst på annan ort.

Att ”det lyser i prästgårdens fönster” tolkar många att Kyrkan finns närvarande. Denna själavårdsmässiga aspekt av Kyrkans liv och verksamhet får aldrig gå förlorad, även om prästgårdar byter ägare.

Glädjen att arbeta i Kyrkan i juletid

2011-01-01T16:33:00.002+01:00

Krönika i Smålandsposten 30 december 2010

Så är julen över, och vi som arbetar i Kyrkan drar en lättnadens suck. Inte alls därför att vi tycker att julen är tråkig eller jobbig, för det är en underbar och tacksam tid att arbeta i Kyrkan. Men den kräver en hel del, och efteråt pustar man ut. Julnattsgudstjänsten på julafton klockan 23 i Lammhults kyrka följdes av några timmars sömn, och sedan var det julotta klockan 7 på juldagsmorgonen i Aneboda kyrka.

Mycket folk, men ändå inte riktigt lika mycket som det brukar. Förmodligen gjorde kylan att en del inte vågade sig ut. Samtidigt fanns det några modiga församlingsbor som orkade med båda dessa julgudstjänster. Då får man inte ha samma predikan båda gångerna!

Konfirmanderna, som ska delta i 15 gudstjänster, får räkna julnattsmässa eller julotta dubbelt, som bonus för att de hållit sig vakna.

Den yrkeskategori i Kyrkan som förtjänar mest tack och beröm vid den här tiden på året är kyrkomusikerna. De har en hektisk tid från advent, över Lucia och jul fram till och med trettondedagen. Under den här perioden (med början långt dessförinnan) har det övats med körer, solister och ensembler. Det har planerats och modifierats, noter har ibland behövt transponeras, och så naturligtvis framförandet i gudstjänst eller konsert.

Och om kantorn/organisten är värd en eloge, så är alla körsångare det också. Dessa korister gör stora uppoffringar för att med sin sång kunna förgylla helgens gudstjänster. Ibland kan det finnas synpunkter på vad som ska sjungas, när och i vilken kyrka. Men detta är ett uttryck för delaktighet i församlingsarbetet och en möjlighet att kunna påverka. Inom Kyrkans frivilligarbete utgör barnkörer och kyrkokörer en stor och viktig del.

Som präst läste jag julevangeliet sex gånger vid olika julgudstjänster.

Visserligen är det inte julen, utan påsken, som är Kyrkans viktigaste högtid. Men i det allmänna medvetandet, och som kontrast till mörkret och kylan, utgör julgudstjänsternas värme, gemenskap och glädje något omistligt för många människor.

Många hundra år före Kristus hade profeten Jesaja skrivit:
”Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus,
över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram”.

Så föds den lille parveln och änglakören jublar:
”Ära åt Gud i höjden och på jorden fred åt dem han har utvalt”.

Gud välsigne Alfred Nobel!

2010-12-08T12:39:00.003+01:00

Krönika i Smålandsposten torsdagen 9 december 2010

Bland alla saker som inträffar just i december månad kommer Nobelfesten. Det är faktiskt skönt att det finns något annat den här månaden än religiöst präglade högtider och årstidsbetoning. Alfred Nobels dödsdag, 10 december, har blivit en glädjens dag för många pristagare världen över, deras familjer, lärosäten och institutioner, och för hela mänskligheten.

Nobelfesten fyller mig med glädje, och jag brukar sitta närmast med tårar i ögonen och titta på prisutdelningen och lyssna till talen. Likaså brukar de omgivande TV-programmen, där pristagarna och deras forskning, vara mycket intressanta.

Det som sätter mina känslor i dallring är det målmedvetna och oftast oglamorösa arbete som lett fram till lysande forskningsresultat. Det har varit många dagar och kvällar och helger, under många år då dessa forskare vänt och vridig på experiment och teorier. Litteraturpristagare och fredspristagare har våndats över utkast, texter och aktioner. Långt ifrån alltid har omvärlden under processens gång, eller ens efter utnämningen, gett sitt erkännande.

Jag tänker på all den forskning idag och under gången tid som lett fram till så många välsignelser för oss människor. Särskilt gripande att se är hur en strängt vetenskaplig hållning kan kombineras med en djup människokärlek, som i fallet med forskningen som lett fram provrörsbefruktningar. Och hur dessa vetenskapsmän också kan odla andra intresse, och ha ett familjeliv (som säkert fått utstå sina prövningar).

Mina egna forskarstudier är ett bedrövligt kapitel. Trots två akademiska examina, en fil kand i språk från Stockholms universitet och en maîtrise en théologie från en fransk fakultet, och som doktorand i Lund i Gamla testamentets exegetik, har jag inte ens lyckats avlägga en licentiatexamen. Jag är nog för odisciplinerad och för nyfiken på många andra saker i livet. Kanske blir det tid att plocka upp mitt forskningsämne om gudsbilden i Daniels bok en gång då jag gått i pension.

Annars brukar jag skämtsamt betrakta min största fasa i livet att sätta i halsen just på Nobelmiddagen. Risken att det ska inträffa är dock, milt sagt, försumbar.

Men som svenskar kan vi vara stolta och glada över vår landsman Alfred Nobel och allt det goda som hans testamente har gjort för mänskligheten. Gud välsigne minnet av Alfred Nobel!

Förtroendeuppdrag i politiken

2010-11-29T22:19:00.001+01:00

Folkpartiet i Växjö kommun har haft nomineringsmöte i kväll. Följande uppdrag har jag fått förtroendet att inneha:
Ersättare i Kommunstyrelsen (KS)
Ersättare i Kommunstyrelsens Organisations- & Personalutskott (KSOP)
Ledamot i Miljö- & Hälsoskyddsnämnen (MH) samt ersättare i MHAU
Ledamot i Kommunfullmäktige (genom de allmänna valen)
Ersättare i Landstingsfullmäktige (genom de allmänna valen)
samt
Gruppledare för kommunfullmäktigegruppen.

Här gäller att organisera sin tid och fördela krafterna på allra bästa sätt, parallellt med mitt ordinarie arbete som församlingspräst. Är dessutom ordförande i Öppna Kanalen Växjö.

Frihet, friskhet och framtid

2010-11-16T23:22:00.001+01:00

Min krönika i Smålandsposten torsdagen 18 november 2010

Hur förklarar man ett svårt ord?

Ibland, eller kanske till och med ofta, nöjer man sig med att bara använda ordet utan att försöka definiera det. Det tycker jag inte är särskilt bra. För låter man bli att precisera vad man menar, lämnar man tolkningen åt åhöraren eller läsaren att själva fastställa betydelsen. Då kan det bli lite vad som helst. Var och en av oss har ju sin egen referensram till hur vi uppfattar det vi läser eller hör.

Förre ärkebiskopen, K G Hammar, skrev en läsvärd bok för oss predikanter med titeln: Det som hörs. Inte det som sägs, utan det som åhöraren uppfattar. Och det överensstämmer inte nödvändigtvis med det som talaren eller skribenten haft för avsikt att förmedla.

Själv blir jag alltid stimulerad av utmaningen att förklara något svårförståeligt. Då måste man tänka till och försöka bena ut vad som egentligen menas med en viss term. Det är ett arbete, som kräver både tid och tankemöda. Fast roligt är det.

I Kyrkans värld ställs vi ständigt inför utmaningen att tolka ett budskap som är tusentals år gammalt och framsprunget i en kultur väldigt annorlunda från den vi lever i här och nu. Detta budskap har jag som präst att tolka och sedan knyta an till människors tillvaro, så att det blir begriplig i vår tid och i vår miljö. Samtidigt kan jobbet faktiskt vara ganska lätt, därigenom att de grundläggande mänskliga behoven är och förblir desamma.

I mitt sätt att försöka förklara grundläggande värderingar av Kyrkans budskap till konfirmander, eller i en predikan, tar jag gärna till ordlekar som exempelvis alliteration eller begynnelserim. Frihet, friskhet och framtid är en sådan alliteration som jag använde härom söndagen på en familjegudstjänst för att försöka förklara ett ofta använt religiöst ord. Fördelen med en ordlek byggt på något rim är förhoppningsvis också att den ska vara lätt att komma ihåg.

Någonting är förknippat med frihet, friskhet och framtid. Dessa tre välkända ord får avgränsa innehållet i termen vi vill definiera. Ordet vi söker är alltså oförenligt med instängdhet, bristande hälsa och vacklande framtidstro.

Vilken storhet är det då som kan rymmas inom och definieras som frihet, friskhet och framtid? Och visst, som säkert läsaren av denna krönika redan listat ut, är svaret: frälsning.

Förlossning till nytt liv

2010-11-07T13:55:00.004+01:00

Min predikan vid Minnesgudstjänster i Aneboda och Asa kyrkor, Alla själars dag 2010

Tillvaron kan vara väldigt skön.

Omkring oss är det varmt och gott, vi rör oss mjukt i ett i en lugn och behaglig miljö, hungern är alltid tillfredsställd, och vi känner oss burna lugnt och fridfullt. Harmoniska ljud tränger.

Plötsligt blir det annorlunda. Det lugna och behagliga blir trångt, vi kan inte röra oss längre, vi känner hur allting stramas åt, konstiga rörelser som vi aldrig känt tidigare påverkar oss. Och även om vi inte har något språk för saken inställer sig tanken att ”Det måste vara slutet”.

Så blir det återigen alldeles annorlunda. Det varma försvinner och det blir kallt. En synupplevelse som vi inte tidigare varit medvetna om infinner sig. De tidigare avlägsna ljuden blir skarpa och påträngande.

Vi har blivit födda. En förlossning har ägt rum.

Det är en helt annan tillvaro än den tidigare. För varje dag gör vi nya upplevelser och erfarenheter. En sådan är att ligga vid vår mors bröst och suga i oss den varma, söta, goda och näringsrika mjölken, samtidigt som vi ser varandra i ögonen, mor och barn.

Den relation som redan fanns då vi var i fosterstadiet i mammas mage, har utvecklats till något helt annat, något mycket djupare och klarare. Ansikte mot ansikte lär vi känna varandra.

I takt med att dagarna, månaderna och åren går, växer vi in i den värld vi har kommit till. Saker och ting som vi aldrig kunnat tänka inifrån mammas mage får vi vara med om. Allt tillvaron och livet kunde vara så mångfacetterat!

Det mänskliga fostret har utvecklat till en fullvärdig egen individ, men egna tankar, egna initiativ och ett eget ansvar som människa.

Om vi föreställer oss den förvisso helt absurda tanken att vi skulle ha varit kvar i vår mors inre, skulle vi aldrig fått vara med om det här. Dagar och år skulle ha gått, och vi skulle ha haft det varmt och skönt och simmat omkring i fostervattnet med vi växt. Men relationen till vår mor skulle aldrig ha kunnat utvecklas, vi skulle aldrig ha lärt känna andra människor, vi skulle inte ha fått vara med om gnistrande vinterdagar, underbara vårmorgnar, härlig somrar och mäktiga höstkvällar. Vi skulle inte vet vad kultur är, inte känna kärleken och gemenskapen med en annan människa, och så mycket annat som vi nu fått uppleva.

Förutsättningen för att få vara med om allt detta, är att vi lämnar mammas mage och kommer ut. För de flesta av oss har det gått via den tränga livmoderhalsen; någon kanske har kommit ut genom kejsarsnitt. Men alla har vi kommit ut till en ny tillvaro. Och vi ångrar inte att vi lämnat vår mammas mage.

Ungefär så tänker jag mig att tillvaron är då vi i nästa steg lämnar den jordiska tillvaron. Det blir en ny upplevelse där vi inte längre kan röra oss, det stramar åt, det blir slutet, men plötsligt kommer vi in i en helt annan värld, som vi aldrig tidigare varit i. Möjligen att vi kan ha föreställt oss det här, möjligen att vi kan ha haft tankar och fungeringar om den, och längtat efter något annorlunda. Ändå blir det så annorlunda än vad vi kunna föreställa oss.

Ansikte mot ansikte såg vi på varandra vår mor och vi; ansikte mot ansikte kommer vi att se vår Herre, Skapare, Frälsare och Vän.

Den förlossning som vi var med om en gång, blir en ny och annorlunda förlossning.

Det blir annorlunda på många sätt, och ändå finns det likheter. På samma sätt som vi i fosterstadiet och som färdiga människor (om jag får använda det uttrycket) har samma DNA-uppsättning, den som vi fick då vi bildades i mötet mellan vår fars sperma med vår mors ägg; på samma sätt bär vi den andliga DNA-uppsättning, som Gud gav oss då han tog upp oss som sina speciella tillhörigheter i det heliga dopet, med oss in i evigheten. Livet förändras, från fosterstadiet till fullvärdig människa och till den nya skapelse som vi förvandlas till i evigheten. Samma liv, men i olika former. Samma slutgiltiga destination som vi en gång skapades till.

Det är i det här perspektivet vi möts för att minnas dem som inte längre finns ibland oss här på jorden, men som vi i tro på vår Herres löfte fått lämna i hans hand för att gå vidare genom förlossningen in i det nya livet i gemenskap med honom.

I den sorg och saknad efter våra döda anhöriga som vi så påtagligt kan känna, finns vår Herre. Hela livet, genom dess olika faser, bär han oss, vakar över oss, stöttar och stödjer oss. En gång kommer vi att se honom ansikte mot ansikte; det som de människor vi i dag minns redan fått uppleva.

Alla helgon

2010-11-07T13:54:00.002+01:00

Min predikan på Alla helgons dag vid musikgudstjänst i Lammhults kyrka

Helgon - ett ord som nog ger de flesta av oss mindervärdeskomplex. Eller att vi bara krasst inser att vi spelar i olika divisioner, helgonen och vi.

Att försöka definiera ett helgon skulle förmodligen föra våra tankar i en mängd olika riktningar. Ändå ska jag försöka beskriva hur jag ser på vad ett helgon är.

Enklast tror jag att vi kan se helgonen som föredömen för oss. Föredömen eller förebilder, människor som vi kan se upp till.

Vi skulle kunna spåna vidare längs en tankebana, där ordet beundran och idol finns med. Men jag har en känsla av att detta med beundra och idol lätt blir lite romantiserande, rosaskimrande och lite verklighetsfrämmande. Nej, den här tankebanan med en beundrad idol är nog en återvändsgränd.

Men människor som vi kan identifiera oss med, med en smittande livsinställning, som gör att vi vill likna dem och bli som dem.

Människor som utgör auktoriteter utan att vara auktoritära, dvs som naturligen gör att andra lyssnar till dem utan att de upplevs som dominanta och att bestämmer över huvudet på oss.

Vi behöver den här typen av människor, förebilder, föredömen, för ungdomen, i idrotten, i politiken, i kyrkan, ja, överallt i samhället och i världen, människor som kan leda andra in i att tänka konstruktiva tankar, forma munnen till stora leenden, väcka engagemang och få till stånd goda gärningar. Dessa människor, fyllda med Guds kärlek, uppfattar jag som helgon.

Ja, och kanske är det så att helgonen och vi spelar i olika divisioner. För vi har ju inte allt det där som helgonen har, tycker vi. Mmm, kanske är det så. Men kanske är det också på ett annat sätt. Låt oss gå till Jesusorden som vi läste och jordens salt och världens ljus.

Salt: det krävs så lite salt för att göra en måltid för ett helt middagsbord till en smakfylld upplevelse. Och samtidigt får det inte vara för mycket. Men den här lagom-effekten gör det riktigt bra.

På samma sätt med ljuset. En tändsticka som tänds i en kolsvart källare gör att vi kan orientera oss. Den lilla ljuskällan lyser upp tillräckligt mycket för oss.

Det lilla räcker för att det ska bli en stor effekt.

Det krävs ofta så lite. Ordet tack, som tar en tiondels sekund att uttala, kan få stora följdverkningar. Ett leende, som dessutom ligger i ansiktsmuskulaturens naturliga ansats eller strävan (det är lättare än att se arg och sur ut); leendet kan öppna så många dörrar.

Och då får du och jag i vår division också spela på ett helgonlikt sätt, och påverka vår omgivning till det goda och det sanna. Tittar vi på de gåvor som vår Herre och skapelsen har gett oss, så ser vi att de räcker till mycket gott.

Och vi, var och en med det mått av tro som han eller hon har fått, får leva på det här sättet, och utöva en god påverkar på vår omgivning.

Helgonen, förebilder och föredömen för oss alla, och vi i vår tur kan också vara förebilder och föredömen för andra människor.

Förmodligen har vi inga ambitioner av att bli kallade och betraktade som helgen av våra medmänniskor. Men Gud i himlen har en annan tumstock och bedömningsmall, och i hans ögon är alla de som tillhör honom helgon.

Kyrkans seniordag

2010-11-07T13:49:00.002+01:00

Min krönika i Smålandsposten 28 oktober 2010

I söndags firade vi Kyrkans seniordag i vår församling. Först högmässa i Aneboda kyrka., och därefter middag på värdshuset. Kyrkan var fullsatt, och förutom seniorerna var det ett stort dopfölje. Unga och äldre i en härlig blandning, ackompanjerade av orgelbruset och kyrkokören.

Kyrkans seniordag kallar vi den nu för tiden, dagen då alla församlingsbor som fyllt 65 bjuds in till gudstjänst med en efterföljande måltid. Fram till rätt nyligen hette det De äldres dag, men i takt med att allt fler som kommit upp i pensionsåldern är mycket ungdomliga och vitala, känns även ordet ”äldre” lite udda. Tänk då: ”De gamles dag”, som företeelsen en gång benämndes!

Lite motvilligt måste jag erkänna för mig själv att jag inom en överskådlig framtid också kvalar in i den kategori som får en inbjudan till Kyrkans seniordag. Visserligen ett antal år kvar, men redan nu börjar jag planera för ett liv bortom 65.

Men arbetslusten har jag ju kvar – och det är jag väldigt glad för. Jag är en entreprenör som alltid har något på gång, och den arbetslusten och -förmågan hoppas jag får behålla långt upp i senioråldern.

”Om vi får leva och hälsa” var ett uttryck som min far brukade använda då han planerade inför framtiden. Riktigt språkligt korrekt var det väl inte, men man förstår vad han menade. Själv fick han däremot inte behålla hälsan, för redan vid 60-årsålder visade sig Parkinsons sjukdom hos honom, som sedan fördunklade hans sista år. Kanske bär jag också anlag för den sjukdomen, eller att jag fört anlagen vidare till mina barn – det sägs visserligen att den inte ska vara ärftlig, men många på min fars sida har i varje fall haft den.

Tillbaka till Kyrkans Seniordag – det var med glädje som jag organiserade den dagen: Att gå igenom namnen på alla de c:a drygt 500 som fick en personlig inbjudan, varav de flesta var kända av mig som den landsortspräst jag är som varit i sin församling i ett antal år. Så till att ta emot och hälsa på kyrkobesökarna i vapenhuset. Flera psalmer blev sådana som man lärt sig i skolan, och i mottagande av brödet och vinet fick varje nattvardsgäst höra orden: ”Kristi kropp och blod för dig utgivna”.

Men det bestående intrycket var hur äldre och unga samlades i en glädjefylld blandning!

Socialliberalism

2010-08-23T07:32:00.001+02:00

Folkpartiet Liberalerna är ett Frihetens parti. Men en frihet under ansvar. Låt mig få utveckla några tankar:

- Vi arbetar för att varje människa ska vara fri att kunna utvecklas efter sina förutsättningar till sin fulla potential. Ingen Jantelag ska få lägga krokben på ambitiösa människor. Individen och hennes möjligheter står i centrum, samtidigt som den personliga friheten inte får vara till skada för någon annan.

- Välstånd i samhället och i världen skapas genom fri företagsamhet. Vi vill därför särskilt stödja småföretag och nya företagare. Det ska vara både möjligt och roligt att driva ett företag med en bärkraftig affärsidé.

- De mest utsatta i samhället finns nära vårt hjärta. Grupper av människor som på olika sätt har svårt att hävda sina intressen känner vi stark solidaritet med. Det ”glömda Sverige” finns fortfarande, och här måste vi agera.

Denna kombination av personlig frihet, fri företagsamhet och solidaritet med de utsatta kallar vi Socialliberalism. Vi tror att också du sympatiserar med denna syn på samhället och människan.

Socialliberalismen, som Folkpartiet Liberalerna bekänner sig till, är därmed en slagkraftig mittenvariant. Genom tonvikten på solidaritet med de mest utsatta tillhör vi politikens vänsterflygel, och genom accentueringen på den fria företagsamheten ligger vi till höger. Ett borgerligt vänsteralternativ, med andra ord. Och din personliga frihet att söka förverkliga dina drömmar är ett uttryck för vår syn på varje människas specifika möjligheter.

I en alltmera sammantryckt politisk mittenfåra utgör Folkpartiet Liberalerna ett unikt alternativ, som du inte hittar någon annanstans.

Din röst på valdagen är ett förtroende som vi lovar förvalta.

Annika Stacke, FP

Glädjen över livet

2010-06-28T15:39:00.003+02:00

Min krönika i Smålandsposten torsdagen 24 juni 2010

Sakta går de bredvid varandra, de två unga människorna. De håller varandra i händerna. De säger ingenting, men ändå finns mellan dem ett språk som de båda förstår.

Det är sent på kvällen, och de ser mig nog inte, då jag kommer ut från en stig snett bakom dem. Jag vet inte vilka de är, men det hindrar mig inte från att fyllas av glädje för deras skull. För det jag bevittnar är ett av livsglädjens allra djupaste uttryck: kärleken mellan två människor.

Åsynen av de båda unga människorna hand i hand väcker samtidigt en känsla av sårbarhet. Hur länge de har haft en relation vet jag naturligtvis inte, men något säger mig att den är nyfunnen. Bräcklig och skör kan den vara, och omgivningen gör rätt i att låta den utvecklas på egna villkor och av egen kraft.

Så mycket glädje det finns i livet. Ja, även om de unga tu skulle komma till insikten att de inte riktigt passar för varandra – med åtföljande känslor – har livsglädjen fått blomma mellan dem.

För några dagar sedan har hela svenska folket tårögt varit med om då kronprinsessan Victoria och prins Daniel sagt sitt ja till varandra. Deras kärlek och deras livsglädje har blivit allas vår angelägenhet, och vi fylls av stolthet för deras skull.

Livsglädjen fanns också i festligheternas överdådighet. Så mycket skapande glädje som kommit fram i samband med det kungliga bröllopet. Vackra kläder, blomsterarrangemang, underbar sång och musik, Storkyrkans arkitektur, hästarnas och roddarnas rörelsemönster, alla kloka, varma och omsorgsfulla tal som yttrades vid detta bröllop. Och mycket mycket mera.

För glädjen över livet kan vi finna nästan överallt. I människors vänskap och gemenskap, i naturens skönhet och växlingar, i människors skapande, i färg och form.

Ser vi oss omkring, så hittar vi massor av sådant som är en källa till livsglädje. Att kunna ta den till sig är en rikedom som inte låter sig mätas i pengar. Själva uppskattningen över också livets små glädjeämnen är en gåva som vi med tacksamhet får förvalta.

I mitt huvud ringer ord och melodi ur mässan Människan och skapelse:
”Skapelsens sånger ska fylla vår dag!
Allt bär vi fram till vår Skapares ära,
vi som är barn på hans heliga jord!”

Kastlösa stiftsgård

2010-06-03T20:14:00.001+02:00

Min krönika i Smålandsposten, torsdagen 3 juni 2010

Jag har blivit krögare. Nu tror någon kanske att jag övergett mitt prästkall för en annorlunda karriär. Så är dock inte fallet. Men jag har blivit krögare och hotelldirektör då jag sedan en tid har Stiftsstyrelsens uppdrag att förestå Kastlösa stiftsgård på södra Öland. Här har vi restaurang, hotellrum, vandrarhemslogi och konferensmöjligheter. Och ett underbart litet kapell.

Hur hamnar man då i den här situationen? Jo, Kastlösa stiftsgård har under en följd av år brottats med underskott, och skulle väl egentligen – om vanliga företagsekonomiska principer gällt – gått i konkurs. Men huvudmannen, Växjö stift, ansåg då att en sådan utveckling vore förödande för Kyrkans rykte, och därför tillsköt man extra pengar för att driva verksamheten också under 2010. En ny styrelse tillsattes, och en ny ledning med mig som VD. Här kan jag nu titulera mig VD & VDM. Denna senare term är en förkortning av Verbi Divini Minister, som betyder Guds Ords tjänare, ett uttryck som avser en prästvigd person som innehar annan tjänst än en ordinarie prästtjänst i församling eller stift. Präst är jag fortfarande, tjänstledig från min ordinarie tjänst i Lammhult, dit jag återvänder i höst.

Men varför är det så svårt att på en så vacker plats som Kastlösa driva en stiftsgård med vinst? Ja, Kastlösa ligger det där ligger, underbart och med massor av folk under senvåren, sommaren och tidig höst. Men under den kalla delen av året är Kastlösa rätt isolerat och ensligt.

Sedan är nog inte heller Kyrkan någon riktigt bra affärsidkare. Kyrkan har liksom inte formerna för att driva affärsverksamhet. Vi är vana vid att få in kyrkoavgiften som kan ge ett bidrag till stiftsgårdarna, och till styrelse och ledning utses gärna godhjärtade och kyrktrogna människor, men kompetens i affärslivet efterfrågas inte alltid.

Med risk för att chockera någon, kan jag också upplysa att jag även har tillstånd att servera alkoholhaltiga drycker. Ett glas vin kan man alltså få till maten på vår restaurang.

Nu ska stiftsgården säljas. Tragiskt tycker många, skönt tycker vissa. Min förhoppning är dock att den kommer i goda händer – om än inte i uttalad kyrklig regi. Men rika andliga upplevelser förknippade med Kastlösa stiftgård kommer att stanna kvar i många människors hjärtan.

Livgiverskan

2010-05-18T13:04:00.002+02:00

(Min betrakelse i Ölandsbladet 20 maj 2010)

Helig Ande, Livgiverskan

Helig Ande – vilket märkligt uttryck! Vad ligger bakom detta ordaval?
Låt oss börja med det språkliga: Ande är besläktat med ordet ”andas”, ”andedräkt”. En andning är ju förutsättningen för att syret ska tas upp genom våra lungor och syresätta blodet, för att livet ska fortsätta.
Eller som en av mina söner sa då han inte var så gammal och skulle förklara vad som händer när man dör: ”Man släpper ut luften”. En faktiskt inte helt galen förklaring.
En andning är ju ett luftflöde, som en vind. Och just ”vind” är grundbetydelsen av ordet ande på båda de bibliska grundspråken. Från Nya testamentets grundspråk, grekiska, kan vi känna igen ordet pneuma som till vårt språk är översatt med Ande. Pneuma har ju gett vårt ord pneumatik som har att göra med tryckluft. Men grundbetydelsen är vind, vilket även är innebörden av rouah, Gamla testamentets hebreiska ord för Ande.
Det blåser en vind. Det uppstår en rörelse. Gamla invanda tankar och föreställningar blandas med nya, friska, och inte sällan oväntade, impulser. Sådan är Anden, Guds Ande.
Anden beskrivs ofta i de bibliska texterna som Livgivaren. Eller varför ska vi inte kunna säga Livgiverskan? För Anden förknippas ofta med kvinnliga egenskaper: föder nytt liv, tröstar, vårdar, smeker. Jag tänker mig gärna Jesus som vår bror, och Anden som vår syster. Och du och jag är småsyskon i Guds stora familj.
De tre gudomspersonerna har olika uppdrag. Gud Fader som Skaparen, Guds Son som Förlossaren, och Gud den heliga Anden som Livgiverskan.
Nu, i tiden från påsk till pingst, kan vi följa skeendet så här: Då Kristus uppstod från de döda på påskdagsmorgonen hade han fullgjort försoningsverket för oss. Men det räcker liksom inte. Det är som om vi skulle ha fått besked om att vi kommer att ärva en stor summa pengar. Men så länge pengarna inte utbetalats till vårt bankkonto kan vi inte använda dem. Men nu, i pingsten, sänder Gud sin Ande för att inplantera Kristi försoningsverk i vårt liv. Rikedomen, som det innebär att vara ett Guds barn, kommer nu till oss i överflödande mått. För nu har Gud uppfyllt sitt löfte, och det nya livet, som Guds Ande fött inom oss, ger oss visshet om frälsning och barnaskap.
Denna händelse, då Gud föder nytt liv i människor, är också den kristna kyrkans födelse. Därför är pingsten Kyrkans födelsedag. För det som konstituerar Kyrkan är inte en byggnad, utan Gud närvarande i människor av kött och blod, genom sin Ande.

Därför: Glad Pingst!

Annika Stacke, föreståndare på Kastlösa stiftsgård

Föd fler barn!

2010-04-22T21:28:00.002+02:00

(Min krönika i Smålandsposten torsdagen 22 april 2010)

Jag har sagt det förr, och jag säger det igen. Vi behöver bli fler människor i vårt land.

Bland många infallsvinklar, låt oss börja i rätt ända, nämligen i glädjen att barn föds till världen. Putande magar och barnvagnar väcker leenden och varma tankar. Att föda barn är att tro på framtiden. ”Släkten följa släktens gång” är en psalm vi sjunger, inte bara på begravningar, utan också på dop och vigslar.

Det finns också rent materiella sidor av saken. Fler barn ger större befolkning, vilket möjliggör en bättre samhällsservice: rikt affärsutbud, utbyggd infrastruktur, skolor och sjukhus med specialistkompetens. Bor folk dessutom också på landsbygden finns underlag för byskolor, lanthandlar, busslinjer med hyfsad turtäthet.

Detta är också en av förklaringarna till att högre befolkningstäthet ofta ger lägre kommunalskatt. Motsatsen är också sann. Glesbygdskommuner kämpar med att det är alltför få invånare och skattebetalare som ska underhålla den nödvändiga offentliga servicen.

Okey, barn kostar. Inte bara i form av pengar. Kärlek och tid och uppoffring är också en sorts kostnad, som föräldrar måste kalkylera med.

Men för samhället kommer ekonomin först. Och barn genererar väl inga pengar? Eller…? Låt oss se: Barnfamiljer konsumerar mat och kläder, cyklar och datorer, och en större bil. Allt gynnar handeln, vilket ger skatteintäkter. Ett nytt hus ger ett antal byggare jobb. Dagisfröknar och lärare betalar skatt. Alla dessa ringar på vattnet, som ett nytt liv ger upphov till, är inte bara en samhällsekonomisk vinst på lång sikt, utan kanske även på kort sikt?

I Europa föds alltför få barn. Det är en som en tidsinställd bomb som sakta briserar. Allt färre får understödja allt fler.

Sverige ligger relativt väl till, dock fortfarande under nolltillväxten. Föräldraledighet, dagis, jämställdhetslagar och annat gör det möjligt både att ha barn och kunna ägna sig åt ett yrkesarbete. Jag tror båda delarna är viktiga.

Och att vi genom att föda fler barn i vår del av världen bidrar till jordens överfolkning tror jag inte ett dyft på. Odlingsbar jord finns i tillräcklig mängd på vår planet – fast vi måste kämpa för att få den rättvist fördelad.

Men först och sist handlar barnafödande om en tro på livet och framtiden och glädjen.

Påskdag

2010-04-04T12:32:00.003+02:00

Min predikan på Påskdagsgudstjänsten 2010 i Aneboda kyrka

Liksom alla andra morgnar var det gryning också i dag. Jag var uppe då. Vid 05:45 hade ett blekt ljus spridit sig. Solen hade en bit kvar innan den skulle nå horisonten. Tillräckligt för att kunna orientera sig, men lite väl svagt för att kunna se alla detaljer.

Kanske var det i motsvarande ljusförhållanden som kvinnorna den första arbetsdagen efter den judiska påskhelgen år 33 sökte sig in bland klippgravarna för att hitta fram till den provisoriska grav där man i all hast före sabbaten lagt den döda kroppen av mannen som blev korsfäst i under fredagen. Kvinnorna hade förmodligen vaknat denna morgon med tunga och dystra känslor, som vi alla kan ha inför det som går oss emot i livet. Men de hade bestämt sig: Nu skulle de med kärlek och omsorg slutgiltigt bereda kroppen och ta avsked av Jesus.

Vad kvinnorna då inte visste var att det före gryningen varit full dramatik på begravningsplatsen. För det som då hade hänt var att de romerska soldaterna på sitt nattpass vid graven plötsligt hört ett dån och en ängel som kom och rullade undan den jättetunga stenen framför öppningen till gravkammaren i berget. Den upplevelsen var tillräckligt för att de skulle fly hals över huvud. Men hade soldaterna stannat kvar, så skulle de ha sett en person, frisk och kraftfull, komma ut ur graven. Nu var det förmodligen så att inget mänskligt öga bevittnade denna händelse som i världshistorien markerar skiftet mellan dödens herravälde och livets herravälde. Från denna stund och till evigheten ter sig allting annorlunda. För Kristus har uppstått.

Men även dessförinnan, i en tillvaro där ljuset inte skiljer sig från mörkret, och där inte tid finns hade det pågått dramatik. ”Nederstigen till dödsriket” är en fras som vi läser i vår Trosbekännelse.
I denna tillvaro som ligger bortom det jordiska med våra referensramar, hade vår Herre efter korsfästelsen och döden vistats. Vad som utspelades i denna skuggornas boning är naturligtvis svårt för oss att få något klart grepp om, men det tycks som om vår Herre liksom gått runt där nere med en nyckelknippa och låst upp de bojor som fängslat människor i döden, och för alla de människor som dött i tron på att frälsningen en gång skulle komma (Gamla testamentets troende) förkunnade vår Herre i dödsriket att nu hade försoning bringats för hela världen. Och i dödsriket hade jubel brutit ut. Den dödens makt som hade lamslagit till tillvaron hade besegrats.

Kvinnorna visste nog inte vad de skulle tro, när de såg den bortvältrade gravstenen. Först trodde de kanske att det skulle underlätta deras arbete, för att flytta på stenen var ett tyngre jobb. Men så såg de att kroppen var borta, och då gick säkert tusen olika tankar kors och tvärs genom deras huvuden.

De olika evangelisterna har lite olika infallsvinklar in beskrivningen av detta skeende. Redogörelserna för vad som hände under morgontimmarna på den första arbetsdagen efter den judiska påskhögtiden år 33 i Jerusalems utkanter tar fasta på lite olika saker.

Kvinnorna i Lukas redogörelse möter två män i skinande kläder. Huruvida de förstod att det var änglar vet vi inte. Men de blir påminda om att Jesus hade talat om att han skulle uppstå på tredje dagen, något som varken kvinnorna eller de tolv lärjungarna hade begripit.

Men nu påminde de sig att Jesus hade sagt så. Graven var tom. Jesu döda kropp fanns inte där. Hur lägger man ihop alla dessa pusselbitar? De återvände till de andra, de nu elva apostlarna, och kanske andra som fanns där.

”Hysteriska fruntimmer” tänkte kanske någon i lärjungaskaran. Men de ledande i gruppen, Petrus och Johannes, förstod att det här måste undersökas närmare, och springande tog de sig till graven. Bara bindlarna som lindats runt den döda kroppen låg där. Ingen död Jesu kropp.

Förmodligen var morgonen och förmiddagen för denna lilla ynkliga grupp människor full av förvirring, spekulationer, förnekelser och hopp blandat i ett enda virrvarr.

Men sakta började insikten tränga igenom hos lärjungarna och kvinnorna varav flera hette Maria, att deras Herre inte var död, utan levande. En av dessa kvinnor vid namn Maria hävdade att hon hade sett honom och till och med pratat med honom.

Och denna ynkliga grupp människor fick sedan möta den uppståndne och förhärligade Herren. Deras tvivel byttes i tro, deras sorg vändes i glädje och deras fruktan förvandlades till frimodighet och kraft.

I tvåtusen år har den kristna Kyrkan funnits på jorden. I tvåtusen år har hon med glädje förkunnat att syndens makt är bruten, att det söndriga har blivit helt, att Kristus nu ger sin seger och rättfärdighet, sin frid och glädje till varje människa som tar emot honom.

Och kvinnorna, så länge de lever, bär säkert med sig, som ett dyrbart smycke, upplevelsen från gryningen då de kom till graven, och såg att graven var tom.

Kristus är uppstånden!
Ja, han är sannerligen uppstånden!

Skärtorsdag

2010-03-31T07:58:00.002+02:00

(Min krönika i Smålandsposten, 1 april 2010)

Skärtorsdagen rymmer de mest skiftande slag av mänskliga känslor, beteenden och reaktioner:
Här finns vrede, kärlek, fruktan, hämnd och gemenskap. Parallellt med delaktighet och glädje går ensamhet, svek och dödsångest. Trötthet paras med maktlöshet och förräderi. Judaskyss och djävulskap. Ömhet och värme.

Allt finns här. Inte underligt att skärtorsdagen är så laddad, med ett koncentrat av skrock och tro. Det som nu är oskyldiga lekar i form av påskkärringar med huckle, långkjol och kvast har en gång varit allt annat än lek, då kvinnor på vaga anklagelsegrunder bränts på bål som häxor.

Ont och gott möts för att göra upp.

I år sammanfaller dessutom skärtorsdagen med 1 april. Två dagar i en, förknippade med extrema yttringar av olika slag.

Även för den som inte firar påsken i någon religiös bemärkelse innebär dessa dagar lugn och ro, säkert välbehövlig avkoppling från arbete eller skola, och kanske en konstrunda på Österlen eller på södra Öland.

Och den som söker den trosmässiga dramatiken bakom denna mångsidiga helg ställs inför många tillfällen att finna fördjupning i den.

Skärtorsdagsmässans avklädande av altaret upplever jag själv som en av kyrkoårets allra starkaste gudstjänster. Under det att orgelmusiken successivt avtar i styrka, och ljus efter ljus släcks i kyrkorummet, lyfter kyrkvärd, gudstjänstdeltagare och präst bort föremål efter föremål från altaret och bär ut i sakristian. Till slut är altaret helt kalt, naket och oskyddat – en erinran om den utsatthet och nakenhet som Kyrkans Herre en gång blev föremål för. Så kläs altaret i svart, och som enda föremål placeras ett krucifix där. På Långfredagen pryds korset med fem röda rosor, vars antal och färg syftar på blodet från den korsfästes händer, fötter och sida.

Men dessförinnan har det varit måltid. Den sista måltiden mellan Jesus och hans lärjungar blev den kristna kyrkans första måltid, som sedan i alla kristna kyrkor i alla tider firats som nattvarden, Herrens måltid, även kallad Himmelrikets måltid

Människor, fattiga och rika, unga och gamla, kvinnor och män, får ta emot brödet och vinet, Kristi kropp och blod, och höra orden: ”För dig utgiven”.

Skärtorsdagen med dess intensiva blandning av glädje, svek och ångest övergår i en ny dag, Långfredagen.

Så blir allt tyst. Men dödsrikets portar ska inte kunna stå emot Livet …

Söndrig och hel

2010-03-11T23:57:00.003+01:00

(Min krönika i Smålandsposten torsdagen 11 mars 2010)

PANG, KRAS, KLIRR. Kaffekoppen går i golven och splittras. Kanske inte i tusen delar, men väl i ett ordentligt antal skärvor av skiftande storlek och form.

Vad synd! säger du förmodligen. Och det är precis det som är meningen.

För det är med vilje jag tappar kaffekoppen i golven. Den ska gå sönder. Den sönderslagna kaffekoppen är nämligen en pedagogisk illustration över vad synd är. Jag brukar använda den i konfirmandundervisningen. Så synd att den gick sönder, javisst.

Synd är det som gör sönder. Det är mycket som kan gå sönder: I samvaron mellan människor kan man handla så mot varandra att relationen går sönder. Länder kan söndra varandra genom krig och fiendskap. En människa kan också ha ett söndrigt inre.

Synd gör sönder. Synd och sönder – betydelsemässigt hör orden ihop, även om de inte tycks ha något egentligt språkligt släktskap.

Motsatsen till att vara sönder är att vara hel. Att göra det söndriga helt var vad Jesus gjorde då han gick omkring på Palestinas dammiga vägar. Fysiskt söndriga människor gjorde han friska, blinda gjorde han seende, döva gjorde han hörande, socialt söndriga människor satte han in i ett fungerande mänskligt sammanhang, andligt söndrade människor gav han upprättelse och gemenskap med Gud.

Att göra sönder är den ondes verk, men att göra det söndriga helt är Guds verk.

Som en hjälp att göra en etisk bedömning av ett handlande kan man ställa sig frågan: Kommer detta handlande att leda till att något går sönder, eller till att något blir helt?

Kaffekoppen ligger där nu på utspridd på golvet i en massa skärvor. Ska vi försöka hitta alla skärvorna och sätta ihop dem igen med Karlssons klister?

Med mycket möda lyckas vi kanske foga samman alla delarna av koppen. Men skulle du våga hälla kaffe i den hoplimmande koppen och dricka ur den? Risken är ju överhängande att den läcker, eller att den går upp i någon fog och du får innehållet i knäet.

Här krävs inte bara lagning, här krävs något nytt.

I fastetiden följer Kyrkan sin Herre på hans väg mot korset och döden. Han går dit för att göra det söndriga helt. Paradoxalt nog väljer han att inifrån söndringens yttersta konsekvens – döden – göra det söndriga helt.

Också en sönderslagen kaffekopp kan föra våra tankar till påskens glädje.

Att så under tårar

2010-02-16T21:22:00.001+01:00

(Min krönika i Smålandsposten torsdag 18 februari 2010)

Ett företag mäter framgång i form av försålda varor och tjänster. Ju mer det säljer, desto mera framgångsrikt är det. Framgång mäts i pengar.

I Kyrkans värld – liksom säkert i de flesta andra idéburna organisationer – gäller inte samma instrument för att mäta framgång. Hur mäter man om kyrkan är ”framgångsrik”? Hur ser man om hon ”lyckas” med sitt uppdrag?

Penningen är ingen måttstock. Möjligen verksamhetsstatistiken, där det framgår hur många körsångare församlingen har, hur många konfirmander, eller hur mycket folk som går på gudstjänst. Men även dessa mätmetoder är trubbiga instrument, för det verk som Guds Ande gör i en människas inre, av glädje, kärlek och frid, låter sig inte mätas med våra vanliga jordiska måttstockar.

Kanske kan denna svårighet att sätta upp kriterier för att bedöma när Kyrkan gör ett ”bra” jobb, förklara något av de (tyvärr inte så få) konflikterna i den kyrkliga världen. Vi har helt enkelt inga tillräckligt bra metoder för att kunna mäta hur ”väl” vi utför vårt uppdrag. Denna brist öppnar dörren för tolkningar av mera subjektiv art. Vad som uppfattas som bra för någon kan synas mindre bra för någon annan.

Därför är det så viktigt att samlas runt en gemensam värdegrund. Det borde vara lätt i Kyrkans värld, kan man tycka. Ändå tycks det vara det så svårt. För som sagt: hur mäter man storheter som kärlek, glädje och frid?

Måhända kan de här synpunkterna kasta ljus över någon aspekt av den smärtsamma konflikt på stiftskansliet som rullats upp inför offentlighetens ögon. Tråkigt och tragiskt, men ändå inte direkt förvånande.

Vad som möjligen är förvånande är att liknande situationer inte oftare kommer till allmänhetens kännedom. Varje idéburen organisation har att tampas med frågeställningar där dess medlemmar kan tänka och tycka olika i detaljer. I många fall skulle man hantera situationer som den på Östrabo inom en trängre krets. Nu är Svenska kyrkan en folkkyrka, och vi har valt offentlighetsprincipen, där alla kan få inblick i hur vi arbetar. Det innebär också att vi utsätter oss för att öppet bli granskade och kritiserade. På gott och på ont.

När biskop Sven tillträdde gjorde han en vers från Psaltaren 126 till sitt valspråk. Trots allt som hänt tror jag ändå att ”de som sår under tårar skall skörda med jubel”.

Undrens tid är ej förbi

2010-01-28T22:31:00.001+01:00

(Min krönika i Smålandsposten 2010-01-28)

Allt är möjligt är titeln på en inspirerande bok som jag precis läst. Författaren Åsa Moberg skriver om bland annat sjukvård, äldreboende och ungdomsarbetslöshet. Boken har undertiteln En välfärdsbok, och är utgiven på Timbro.

Med en trubbig blyertspenna i min hand har jag läst boken. Åtskilliga gånger har jag fått stryka under, eller sätta ett utropstecken i marginalen. I dagboksform beskriver Moberg möten med vården, vårdpersonal och politiker, men även insikter genom studier av olika rapporter. Hon visar många konstruktiva och därtill kostnadseffektiva lösningar, där såväl vårdtagare som personal och anhöriga känner tillfredsställelse.

Men inte sällan, påpekar hon, fattas beslut på grundval av politiska känslor snarare än av sakliga överväganden. Detta är dock ingen skrift om blockpolitik, utan en bok som handlar om samhällsekonomi i vården, där även trasiga människor kan få möta glädje och hopp.

I många fall tycks de konstruktiva idéerna ha uppstått på gräsrotsnivå i vårdhierarkin: på kliniker och avdelningar, där verksamhetschefen är en spindel i nätet.

”Allt är möjligt”. Både som samhällsdebattör och som teolog fascineras jag av påståendet.

Men inte är väl ändå allting möjligt? Hmm, långt mycket mer än vad man kan föreställa sig är faktiskt möjligt. Bespisningsundret brukar en text kallas som omnämns i evangelierna. En liten killes fem bröd och två fiskar kunde mätta en folkmassa motsvarande den i en mindre svensk stad. Grabben ställer sin matsäck till förfogande för Jesus, som välsignar maten, delar ut den och den räcker till alla. En väldigt naturlig förklaring är att människor lyssnar till Jesu budskap: ”Älska din nästa”, och ”det är saligare att ge än att ta.” De tittar sig omkring och ser vilka som inte har någon mat. De börjar dela sig av sina matpaket, och alla kan äta sig mätta. Det blir till och med över. Att omtanken om medmänniskan får ett sådant genomslag är ett verkligt under.

Vi kanske gärna vill reservera ordet ”under” till en religiös sfär. Men undrets prägel kan även skönjas i många andra sammanhang: upphävande av revirtänkande, samarbete över gränser och en vanlig sund medmänsklighet. Även kniviga samhällsproblem kan visa sig få häpnadsväckande goda lösningar.

Den sorgliga slutsatsen, som Åsa Moberg gång på gång lyfter fram, är dock att dessa goda initiativ har så svårt att sprida sig. Hur kommer det sig att ingen tycks kunna ta efter alla dessa fantastiska uppslag som finns lite överallt?

Men eftersom allt är möjligt ska väl också det gå att ändra på. För undrens tid är ej förbi.

Budgetfundamentalism

2010-01-21T17:24:00.002+01:00

Läser med stor behållning Åsa Mobergs bok "Allt är möjligt".

Om budgetfundamentalism skriver hon (s 237): "Människor får gärna lida och hela samhället skadas, bara budgeten kan klaras".

Här måste vi politiker vakna upp och hitta gränsöverskridande lösningar på människors problem!

En ny församling har fötts

2010-01-05T19:45:00.003+01:00

(Min krönika i Smålandsposten torsdagen 7 januari 2010)

Nyårsringningen från Lammhults kyrka markerade, förutom nytt år, också att en ny församling hade fötts, nämligen Aneboda-Asa-Bergs församling. Samtidigt upphörde de tidigare kyrkoförsamlingarna som egna enheter.

Runt om i landet har liknande processer förekommit. Gamla kyrkliga enheter har ombildats – ”strukturförändring” är namnet som används. Syftet är att uppnå större funktionalitet, och ett bättre utnyttjande av resurser, inte minst på det administrativa området.

Många beklagar den utveckling som innebär att församlingar som funnits sedan medeltiden nu tvingats ombildas. Själv tror jag det är nödvändigt. Förändringar och omflyttningar i befolkningsläget har varit stora. Särskilt har detta varit fallet sedan järnvägarna under 1800-talets andra hälft och början av 1900-talet möblerade om i kartbilden. Idag ligger många gamla kyrkor ute på rena landsbygden.

Lite förvånande är det kanske att man 1899 invigde Aneboda nuvarande kyrka. Då hade stambanan några kilometer längre bort varit i gång i flera årtionden. Varför byggde man inte den nya kyrkan där man förstod att människor skulle bosätta sig, nämligen i närheten av ”stationen”? Förmodligen ligger svaret i att man ville behålla kyrkogården på den plats där den var.

I Lammhults kyrka firas numera betydligt fler gudstjänster än i Aneboda kyrka.

Namnet på den nya församlingsbildningen är krångligt, tycker många. Det tycker jag också. I mitt remissyttrande till stiftsstyrelsen och inför besluten i kyrkoråd och kyrkonämnd föreslog jag namnet Lammhults församling. Lammhult vet man även i 08 var det ligger, och det är positiva vibbar förknippat med det namnet. Men jag respekterar självfallet det demokratiskt fattade beslutet, där hänsyn till de mindre församlingarna Asa och Berg spelat stor roll.

Grannförsamlingen i sydost heter Söraby, Tolg och Tjureda. Dess namn förkortas ibland till Söraby T o T. Hur kommer vår församling att omnämnas? Med dess fulla namn? AAB? Eller Aneboda AB? Kanske blir det till slut ändå Lammhult.

En större förändring än församlingssammanläggningen är att Aneboda pastorat upphörde som självständig enhet, och jag som kyrkoherde inte har något pastorat att vara kyrkoherde över. Istället gick vi in i Öjaby pastorat. Men den historien sparar vi till en annan gång.

Det må ske vilka förändringar som helst med församlingar och pastorat. För Guds kyrka innebär att:
Vi är vår Herres kyrkohus, byggt utav levande stenar.
Oss under korsets milda ljus, ordet och dopet förenar.
Vore vi icke fler än två, ville han vara här ändå
hos oss med hela sin kärlek.
(Sv Ps 56:3)

Kastlösa stiftsgård

2010-01-05T19:15:00.003+01:00

Jag kan nu bekräfta att jag fått Växjö Stiftsstyrelses uppdrag att leda verksamheten på Kastlösa stiftsgård på södra Öland under våren och sommaren 2010 fram till dess att gården är avvecklad som stiftsgård under hösten.

Juridiken kring stiftsgården är rätt komplicerad. Den ekonomiska föreningen som hittills drivit verksamheten har få eller inga tillgångar, och om jag förstår saken rätt kan den inte fortsätta. Istället kommer Stiftelsen Kastlösa stiftsgård (som äger fastigheten) att bilda ett aktiebolag som ska driva verksamheten under vår och sommar, där jag blir chef.

Växjö stifts och min förhoppning och ambition är att kunna bedriva en god verksamhet under året, och sedan är det tanken att aktiebolaget säljs till någon utomstående intressent som driver gården vidare med någon form av människovårdande inriktning. Förhoppningsvis kan då Svenska kyrkan också "hyra in sig" med konfirmandläger etc, fast under en ny ägare. Ungefär så har tankarna gått.

Jag har ju själv varit på Kastlösa många gånger, och ofta med egna församlingskonfirmander. En härlig plats med många fina andliga upplevelser.

Jag har under besöken på gården senare år också haft många och långa samtal med verksamhetsledningen om läget, där jag uttryckt att om det finns realistiska chanser att bedriva en god verksamhet, så ska jag göra vad jag kan för att stötta den. Och skulle dessa möjligheter inte finnas, så ska vi inte göra pinan onödigt lång.

Det här uppdraget blir en utmaning, och jag ser fram mot det, även om det sannolikt inte blir så lätt alltid.

Julotta i Aneboda kyrka - predikan

2009-12-25T09:03:00.002+01:00

Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus,
över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram.

På så många olika sätt kan mörker finnas. Mörker är inte enbart frånvaro av ljus, som nu innan solen stigit upp. Mörker kan finnas på så många andra håll och på så många andra sätt.

Att inte se en framtid kan vara ett uttryck för mörker. Men att faktiskt se en framtid, men en framtid utan hopp och utan glädje, är också ett uttryck för mörker.

För många människor och för många hela folk är tillvaron mörker. Framtidshoppet saknas, drömmarna kanske inte ens finns där. Bitterhet har slagit rot. Bara mörker.

Mörker är inte nytt fenomen för vår tid. Mörker har alltid funnits, naturligtvis bokstavligen i form av frånvaro av någon fysisk ljuskälla. Men också genom avsaknad av hopp, framtidstro och livsglädje.

När Gud sände sina profeter för att genom dem förmedla sitt budskap, så utgår han från mörkret, välbekant för många, en upplevd verklighet, ett tyngande ok.

Så säger han: Mörkret ska inte bestå. Det ska komma en tid av ljus, en tid av frihet, en tid av glädje.

Också när aposteln Johannes, sannolikt vid slutet av sitt långa liv, många årtionden efter det att Jesus vandrat på jorden, blivit dödad, men uppstått och farit upp i himlen, nedtecknar sitt evangelium, så skriver han: Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

I den heliga natten skedde den radikala vändningen i världshistorien, där tillvarons grundbult byts från mörker till ljus.

Ja, Gud själv illustrerar bokstavligen skeendet med ljus: ljuset som strålar kring ängeln över herdarna på ängen. Och stjärnan som tänds på himlavalvet och som uppmärksammas av de österländska stjärntydarna.

Det lilla barnet, och även dess mor, avbildas ibland med en ljusgloria kring huvudet. Kanske känner vi oss, i den förnuftiga protestantiska delen av världen, lite främmande för denna fromhetsyttring. Men i vilket fall, så är det ljuset från Jesusbarnet, som strålar ut över omgivningen.

Ett ljus, som lyser in i en människas inre mörker, är något av det mest underbara som kan hända den människan. Från mörker till ljus går den människan, från desillusion till hopp och framtidstro, från tristess till glädje.

Det lilla barnet kom med detta uppdrag gentemot mänskligheten, inte bara mänskligheten som ett stort kollektiv, utan även till den enskilda individen, såsom dig och mig.

Till oss kommer Jesus med livets ljus, det ljus som upplyser vår stig genom allt vad vi möter under vår levnads vandring, men också det ljus som hjälper oss att se oss själva i förhållande till vår medmänniska, som kan sitta bredvid oss i kyrkbänken nu på vår julotta, men vår medmänniska kan också befinna sig i en annan del av världen, den del som kanske präglas av fattigdom, arbetslöshet och misär, politiskt förtryck, korruption och andra uttryck för mörker. Gentemot vår medmänniska, i vår närhet och långt borta, kallar oss han som är livets ljus att vi ska återspegla ljuset från honom.

Det är ingen tillfällighet att kyrkorummet har så många levande ljus. ”Mysfaktor”, skulle vi kanske kunna säga, förmodligen också med viss rätt, men det huvudsakliga skälet är att ljuset, den levande ljuslågan, är en bild av honom som själv är Livets ljus, Jesus Kristus.

Där Livets ljus börjar lysa sker under. Kanske inte i form av att fattigdomen och arbetslösheten försvinner, men väl därigenom att, den människa i vars inre, ljuset börjar lysa, börjar se på sin livssituation på ett annorlunda sätt. Plötsligt ser man öppningar i det som tidigare var stängt, möjligheter på områden som man tidigare inte ägnat en tanke, och vägar framåt i ett landskap som man uppfattade som ogenomträngligt.

När livets ljus tränger in hos en människa sker under på många av livets områden.

Och bortom det allra svåraste av allt: döden, lyser Livets ljus.

Under julen får vi fira att ljuset kom in i världen, på detta högst märkliga sätt, i form av ett ljuset barn, som föddes i – sannolikt – ett rätt skumt och mörkt stall i en liten bortglömd del av det romerska riket.

Men det var här som Ljuset kom till världen och från denna stund utgår hela vår tideräkning, tiden efter Kristi födelse på vår jord. Med glädje får vi ta till oss budskapet om Livets ljus. Låt ljuset skina – låt Kristus skina – in i våra liv, i våra relationer och i vårt hjärta.

-----

Kyrkokören sjunger.
Psalmerna vi sjunger är:
119 Var hälsad, sköna morgonstund
121 Nör juldagsmorgon glimmar
114 Stilla natt, heliga natt
122 Dagen är kommen, kärlek triumferar

Den heliga julnatten - predikan i Lammhults kyrka

2009-12-25T09:00:00.003+01:00

De är inte kända för att låta sig skrämmas. De har varit med förr. De räds inte nattens mörker. Samtidigt har de fötterna på jorden, och vet vad som krävs för att fårhjorden ska få det den behöver.

De är tuffa karlar, men förmodligen rätt alldagliga. Vanliga arbetare som vet vad de har, och vad de kan förvänta sig av livet och tillvaron.

Men ack vad de bedrar sig. För den här natten blir inte som alla andra.

Några av dem har somnat, och ligger väl inbäddade. Natten är kylig, särskilt vintertid naturligtvis, och Betlehem ligger så där 700-800 meter över havet. De andra sitter runt elden, för att hålla värmen och för att hålla rovdjuren på avstånd.

Vad de vet är att Gud för länge sedan lovat bryta in i vår värld. Det har de hört sedan de var små, i synagogan, och av rabbinerna. Ett löfte från någon de aldrig sett. Vissa av herdarna kanske betraktar sig som gudfruktiga; andra kanske inte känner sig så särskilt fromma. Förmodligen är de som vi, men den spännvidd av religiösa upplevelser och erfarenheter som finns hos oss.

En natt vilken som helst, och ändå blir natten sådan att de aldrig glömmer den, så länge de lever, och som förmodligen lägger sig som en fond, en resonansbotten, i deras själ, mot vilken alltid annat de kommer att uppleva får sin kontrast.

Ljussken i natten var de varit med om förr, såsom vid åskväder. Åskväder på vintern förväntar man sig inte, och till skillnad från en blixt som lyser upp ett kort ögonblick sedan en kraftig knall, så är det här annorlunda.

En ängel.

Vänta, herdarna har kanske ändå slumrat till och osammanhängande tankar, ibland surrealistiska, far igenom deras huvuden i drömmen.

De nyper sig i armen, och det gör faktiskt ont. De är vakna, och de av dem som sovit, vaknar med ett ryck.

En ängel från himlen.

Det religiösa fenomenet är inte obekant, och herdarna vet att när Gud sänder en ängel, då är det något viktigt som sker. Klart man blir, ja, hur ska man definiera känslan och upplevelsen? Kanske får herdarna bära med det som det mottar i denna heliga natt, som något outsägbart, som de saknar ord för, men som får betyda så oerhört mycket i deras fortsatta liv.

Jag bär bud om en stor glädje, säger ängeln, och betonar därmed att det som herdarna är med om just nu, är bara inledningen till det som kommer. Ängeln är budbäraren – själva ordet ängel betyder just budbärare – men det finns någon bakom ängeln och ängelns ord. Hur märklig det än där med ljuset i natten och evighetens budbärare som bryter in i denna världen och denna tiden, så väntar något mer, något större.

Den stora glädjen som ängeln förkunnar är att frälsaren har blivit född, Messias.

Äntligen har Gud uppfyllt sitt löfte till sitt folk att komma till jorden.

Och som om inte detta skulle räcka, förenas nu med den ensamma ängeln en hel himmelsk änglakör som sjunger:
Ära åt Gud i höjden och frid på jorden
bland människor som han älskar.

Det är inte läge att lägga sig, utan herdarna beger sig iväg med sina får. Kanske har de facklor i händerna, men förmodligen de ledda av det svaga ljus som stjärnhimlen ger dem, och kommer fram till det lilla stallet, där de i tas emot av Josef, också han överväldigad av vad som hänt.

Med förundran tittar de på det lilla knytet – några av herdarna är säkert själva fäder och är med och uppfostrar barn. Andra kanske inte har föräldraerfarenheten med inser det stora i stunden, både att ett barn kommit till världen med all den glädje och förväntan, även ansvar, men också att det här barnet skiljer sig från alla andra barn, därför att detta barn är Gud själv kommen till jorden.

Denna heliga natt kommer herdarna aldrig att glömma. De bär den med sig, och säkert – på samma sätt som det lilla barnets mor, Maria – tar herdarna detta till sitt hjärta och begrundar det.

En stor glädje för hela folket har blivit verklighet. Gud har uppfyllt sitt löfte och sänt sin son, Messias, i världen för att frälsa mänskligheten.

-----

Prismakören sjunger, och församlingen sjunger psalmerna
114 Stilla natt, heliga natt
839 Nu har Kristus kommit, han som världen frälsar
122 Dagen är kommen, kärlek triumferar
427 Ringen, I kockor, ja, ringen i midnattens timma

Syster Lucia och broder Johannes

2009-12-15T21:19:00.001+01:00

(Min krönika i Smålandsposten torsdagen 17 december 2009)

Med stolthet och glädje har vi sett våra egna ungdomar och vår egen domkyrka i SVTs sändning från Luciafirandet i söndags. Heder åt alla som var med i det stora luciatåget, och heder åt alla som på många olika sätt bidragit till att ett så fint firande kunnat genomföras! Växjö domkyrka, katedralskola och kulturskola markerade genom detta storslagna evenemang sin plats bland jämbördiga institutioner i vårt land.
Flera av mina tidigare konfirmander fanns i tåget, bland andra Lucia själv.
Tredje advent och lucia brukar sammanfalla. Detta kan ibland ge komplikationer i kyrkans värld. För tredje söndagen i advent har ämnet Bana väg för Herren, ett tema som personifieras av Johannes döparen, som kan synas radikalt annorlunda mot Lucia. Men är det så?
Lucia ser vi som en ung späd och vacker flicka, från ett rikemanshem i Syrakusa, Sicilien, på 300-talet e Kr då kejsar Diocletianus förbjuder kristendomen. I traditionerna runt henne finns hennes beslutsamhet att i sin kärlek till Kristus ge sina pengar till de fattiga, och att inte gå med på äktenskap med en hednisk man. Båda dessa beslut föranleder att Lucia utsätts för hån och angrepp. Traditionen har olika variationer på vad som sedan händer, men gemensam nämnare är att hon lider martyrdöden.
Johannes är ”den ropandes röst i öknen”, en grovhuggen man med kläder av kamelhår. Han livnär sig på gräshoppor och vildhonung, säkert med matrester i hans långa skägg. I öde ökentrakter inte långt från floden Jordans utlopp i Döda havet verkar han under de första årtiondena av vår tideräkning. Här bedriver han en intensiv religiös väckelserörelse som syftar till att bana väg för Messias. Johannes har ingen som helst respekt för jordisk överhet; ”huggormsyngel” kan han kalla företrädarna för det religiösa etablissemanget. Han sätts i fängelse, där han halshuggs och hans huvud läggs på ett fat.
Vid första anblicken befinner sig dessa två människor, Lucia och Johannes, långt ifrån varandra. I själva verket är de varandras själsfränder och trossyskon.
Det som förenar dem är deras kärlek till Gud, deras mod att stå för sin övertygelse, vilket renderade dem båda en martyrdöd. Broder Johannes och syster Lucia.
Båda dessa individer från olika kulturer, kontinenter och århundraden har medverkat till att bana väg för att människovärdet, rätten och sanningen kan få plats i vår värld. När vi på olika sätt kämpar för dessa grundläggande värderingar i ett demokratiskt samhälle tillhör vi samma syskonskara som syster Lucia och broder Johannes.

Predikan 1:a söndagen i advent

2009-11-29T07:52:00.003+01:00

Predikan i Aneboda kyrka, 1:a söndagen i advent 2009

I glädje möts vi igen till adventsgudstjänst. Återigen har vi klarat av den långa gråa och blöta hösten, och även om vi inte vet hur vädret kommer att se ut under veckorna som kommer, så har vi nu fått tända det första adventsljuset. Tänk vilken glädje dessa ljus sprider omkring sig.

Ändå är det inte ljuset i sig – om än så vackert och än så värmande – som är det centrala i advent. Ljuset/ljusen är endast en symbol för något som skall komma, för någon som skall komma.

Någon skall komma, sedan länge väntad av sitt folk. I de gammaltestamentliga texterna beskrivs hur Gud skall sända någon till sitt folk, någon som skall ta sig an de svårigheter och umbäranden som det möter. Beskrivningen av denne någon tar sig skiftande uttryck: ibland beskrivs denne som en krigshjälte som leder sitt folk till seger mot fienden, ibland beskrivs denne som en kung som kommer att regera med insikt och vishet och makt över sitt folk, ibland beskrivs denne som skall komma som en präst som försonar folket synd och skuld.

Ibland, men långt ifrån alltid, får han namnet Messias, en hebreisk term som betyder ”den Smorde”. Den som är smord för att fullgöra ett stort och viktigt uppdrag. Namnet eller titeln kan också vara Davids son eller min Son eller Herrens tjänare, eller något annat.

Men han skall komma. Frågan var bara när. Vi människor vi mäter tiden i minuter, timmar, dagar och år. Det är vårt sätt, och förmodligen ett rätt bra sätt. Men det gör också att vi lätt blir otåliga och tycker att nu är det dags att någonting händer.

Gud har en annan sorts klocka. Vi förstår oss inte alltid på den. För Gud är en dag som tusen år, och tusen år som en dag. Men är tiden är mogen, då händer det.

Och så en dag var tiden mogen, och Gud sände sin son som föddes av jungfrun Maria. Han kommer till sitt folk.

I tvåtusen år har kristna människor i alla jordens länder glatt sig över detta budskap, och tackat Gud för att han uppfyllt sitt löfte. Och allt sedan det som vi kallar för kyrkoår, som tidigt kom in i kyrkans liv, har man vid den här tiden fyra veckor före jul, firat advent, ankomstens tid. På vårt svenska språk låter ju advent som väntans tid, och det kan vi gärna låta det vara, för det är det också, men grundbetydelsen är ankomst.

I tvåtusen år har han kommit, och sedan tvåtusen år är han här. Och samtidigt är det den kristna kyrkans djupa tro och hopp att han skall komma tillbaka för att fullborda skapelsens och frälsningens verk.
Vi gör rätt i att vänta på att han skall komma, varje advent på nytt. Vi gör rätt i att vänta att han skall komma åter till vår jord och återupprätta skapelsen och frälsningen. Men vi gör också rätt i att leva i att han redan har kommit, att Messias är här och nu, mitt ibland oss.

Guds rike har kommit. Om vi tittar på vår bänkgranne, så ser vi Guds rike förkroppsligat, i vår medmänniska, ja, i oss själva. Guds rikes principer om vänskap och kärlek och omtanke finns runt omkring oss.

Och därför skall vi fortsätta att leva som Gudsrikesmänniskor i samhället och i världen och bland våra närmaste. Göra gott, bygga upp vår värld, samverka med olika samhällsfunktioner, så att kärleken och omtanken kan komma till praktiskt uttryck. Dagligen ser jag också det bland oss, hur människor använder sin uppfinningsrikedom för att glädje och hjälpa sina medmänniskor, och underlätta för andra att leva ett gott liv.

Det Gudsrike som Messias kom för att upprätta har slagit rot hos oss, i vårt hjärta, men också i våra händer, i våra fötter.

Och detta kallar oss Kristus att göra, till dess han kommer åter till vår jord.

Han har kommit, och han kommer igen, och han är här mitt ibland oss. I glädje tar vi emot honom, i advent och i alla dagar.

----

På gudstjänsten sjunger vi psalmerna
103:1-2 Bereden väg för Herran
39 Jesus från Nasaret
105 Hosianna, Davids son
104 Gläd dig, du Kristi brud
108 Gå, Sion, din konung att möta.

Procession under förspelet till psalm 103
Efter 1:a psalmen sjunger kyrkokören en brasiliansk variant av Hosianna
Mellan GT-epistel: Gör nu portarna höga
Efter predikan sjunger kören: Kom låt oss sjunga
Som postludium sjungs: Dotter Sion

Anita Boström är kantor och körledare,
Kyrkokören sjunger,
Lisa Svärd spelar trumpet,
Alrik Fransson och Janet Ståhl är kyrkvärdar,
Carolina Lindström är kyrkvaktmästare.

På andra sidan slutet

2009-11-24T22:29:00.003+01:00

(Min krönika i Smålandsposten torsdagen 26 november 2009)

Slut. Ände. Undergång. Död.

Ord som markerar att en yttersta gräns har nåtts – och passerats.

Senare delen av november är kanske årets tristaste tid: ofta kallt och ruggigt, fuktigt och mörkt. En domedagskänsla inställer sig. Den gångna söndagen var Domssöndagen, kyrkoårets sista söndag. Med Domssöndagen tar det slut.

Men slutet är inte slutet. För på andra sidan slutet börjar något nytt.

På andra sidan november kommer december, där mörkret blir upplyst av ljus.
På andra sidan Domssöndagen kommer 1:a söndagen i advent, med Hosiannaropet: ”Välsignad är han som kommer i Herrens namn.”
På andra sidan varsel, uppsägning och arbetslöshet kommer orderingång, arbetstillfällen och lönekuvert.

Den sista etappen mot slutet är ofta en jobbig period. För många är november en tuff månad, rent känslomässigt. Domssöndagens texter i vår evangeliebok är kärva och utmanande. Och den nedåtgående konjunkturen är påfrestande för såväl individ, som familj och samhälle.

För en vecka sedan satt jag i ett landsmöte för ett politiskt parti. Precis före valet 2006 drabbades vårt parti av en skamlig handling, där flera av de våra var inblandade på den skyldiga sidan. Det var en domedagsliknande situation, och vi fick smaka på en besk medicin.

Men medicin är ju till för att hälsotillståndet ska bli bättre. Och känslan på vårt landsmöte var att nu går vi stärkta, enade och glada ut i en valrörelse. Frihet att förverkliga sina drömmar, fri företagsamhet, i kombination med solidaritet för de svagaste i samhället och i världen är viktiga delar av vårt partiprogram.

Tillvarons cykler upprepar sig i många olika sammanhang. Man lämnar något gammalt bakom sig, och går in i något nytt. Har det tidigare varit positivt, är det förmodligen med vemod som man känner att man tvingas lämna det. Om istället det varit en jobbig situation, ser man nog fram med förväntan på det som kommer.

På andra sidan slutet väntar en ny tillvaro. Den kommer inte att vara likadan som den vi lämnar.

Domssöndagen har vi lämnat bakom oss. Var den farlig? En dom behöver ju inte vara fällande; den kan också vara friande. Men visst är det en prövning att rannsakas, att granskas hur man lever sitt liv.

I Kyrkans värld är domen en friande dom, eftersom det är i sällskap med Kyrkans Herre som vi ställs inför den. Då har vi inget att frukta, utan ser med förväntan framåt mot andra sidan slutet.

På vår helgmålsbön på lördag sjunger vi psalmen 490, med de jublande sista orden:
Kom, Herre Jesus, snart!

Så tänder vi i glädje det första adventsljuset.

Döden och livet

2009-11-03T23:43:00.004+01:00

(Min krönika i Smålandsposten torsdag 5 november 2009)

Tusentals ljuslågor brinner på våra kyrkogårdar i Allhelgonatid. Det är en gripande syn att beskåda. De döda finns närvarande bland oss, genom minnet av dem och det inflytande de haft på oss.

Särskilt kanske vi, som inte längre har våra föräldrar kvar i livet, tänker på vad de betytt. För hade inte vår far och vår mor funnits, hade inte heller vi funnits. ”Släkten följa släktens gång”. Vi är sammanlänkade med varandra.

Ibland händer det, när jag begraver en äldre människa, att det i begravningsföljet finns ett nyfött barnbarnsbarn. Ett litet skrik från detta nya liv får gärna blanda sig med ”Av jord är du kommen...” eller med ”Blott en dag”. Det stör inte. Istället ger det begravningsgudstjänsten en annan dimension, där sorgen och saknaden efter den avlidne kommer i ett nytt ljus.

Varje dödsfall är unikt. Naturligtvis, eftersom vi människor alla är unika. Ibland kommer döden väntat, och kanske även som en lättnad för de anhöriga, såsom efter en utdragen tid på långvården. Men ibland kommer döden plötsligt och bryskt, hänsynslöst och våldsamt. Ju yngre en människa är som mister livet, desto hårdare och brutalare slår döden mot de närmaste.

Ljusen på kyrkogårdens gravar fångar och återspeglar många känslor: sorg och saknad, vemod, med också tacksamhet och glädje för den tid man haft tillsammans med den som inte längre är bland oss i livet. Även mer konfliktfyllda känslor som vrede och ”varför?” kan ljuslågan kanalisera.

Nyligen var det präst- & diakonmöte i Växjö stift. En av höjdpunkterna var minnesgudstjänsten för dem som innehaft prästtjänst i stiftet, och som avlidit sedan förra prästmötet.

Domprosten Jan-Olof Johansson hade på ett förtjänstfullt sätt fångat väsentligheterna i dessa tidigare kollegors liv och gärning, och återgav dem kortfattat från predikstolen. Många av dessa kollegor kände jag; andra var bara namn. Osökt dök tanken upp i mitt inre: ”Vad kommer att sägas om mig en dag, då min gärning som präst recenseras?”

Oavsett om vi varit i kyrklig tjänst eller inte hoppas jag att vår Herre, då vårt liv summeras, får anledning att säga till oss som han sade till de goda förvaltarna i liknelsen (Matt 25:14ff): ”Du har varit trogen i det lilla, jag skall anförtro dig mycket. Gå in i till glädjen hos din herre.”

Allhelgonagudstjänsterna i mina kyrkor avslutade vi med psalmen 313, där andra versen lyder:
Min Frälsare lever, jag vet att han lever.
Jag honom får möta till sist,
när jag har lagt av mig
min kropp som en klädnad,
befriad från ångest och brist.

Allhelgonadagens musikgudstjänst

2009-10-31T14:14:00.004+01:00

”De som sår med tårar, skall skörda med jubel.”

Alla Helgons dag är en kontrasternas dag. För det som ser ut att vara på ett visst sätt, kan visa sig vara på ett annat sätt. Det lilla och oansenliga visar sig vara stort, och det präktiga och storslagna kan visa sig var ringa och obetydligt.

I Guds värld är ofta saker och ting annorlunda än i den värld som styr våra värderingar om rätt och fel, om vackert och fult, om högt och lågt.

På Alla Helgons dag påminns vi också om att det jordiska livet som vi har inte är allt, utan att livet är så oändligt mycket mer, bortom detta jordiska och timliga. Här finns också en kontrast mellan det inomvärldsliga och det eviga. Om vi stavar livet här på jorden med litet ”l”, så stavas Livet som Gud har gett oss med stort ”L”.

Helgon – titeln eller beteckningen verkar förpliktande. Helgon är ju besläktat med helig, och då tänker vi kanske på ett särskilt sätt att leva, som inte alla klarar av nå upp till.

Nu tänker jag kanske inte i första hand på filmserien Helgonet med Simon Templar och Roger Moore, där huvudpersonens handlingar kanske ibland rör sig en bit utanför det som vi tycker vara ett helgonlikt liv.

Helgon kan vara de kvinnor och män som gått före oss och som med sina liv vittnat om Kristus.

Ofta tycks det vara så att dessa män och kvinnor mött motstånd av olika slag under sitt liv. Men det är genom att besegra motståndet som man när framgången. Den storslagna utsikten från bergets topp ser man inte om man inte bestigit berget, kanske genom en ansträngande vandring.

Och det är genom att vada uppströms som man kommer till källorna.

Framgången, utsikten, källorna kan en människa själv uppleva inom sig. Kanske försöker man också förmedla denna vision till omvärlden, men det är inte säkert att omgivningen ser det eller tar emot det.

Liksom många konstnärer inte blivit erkända förrän efter sin död, har också många av dessa människor som vi kan kalla för helgon fått sin verkliga storhet tydliggjord först efter sin död.

Vi ser nog ofta helgonen som människor som inte längre lever bland oss här på jorden, men egentligen behöver det inte vara så. För alla helgon är inte döda, liksom inte alla döda är helgon.

De som sår med tårar skall skörda med jubel. Ord från Psaltaren som vår biskop Sven Thidevall gjort till sitt valspråk.

Jublet, erkännandet, eller som vår Herre säger i sin Bergspredikan: trösten, arvet, rättfärdigheten, tillfredsställelsen – från vem kommer den? Behöver det vara från tidigare kritiker som byter uppfattning, från tidigare meningsmotståndare som blir meningsfränder, eller från fiender som blir vänner?

Är det inte viktigaste erkännandet det som kommer från Herren själv? Hans belöning till oss, oavsett om den kommer tidigt eller sent, eller först hemma hos honom själv, är den allra mest betydelsefulla. Jag tror att många människor, som vi kallar för helgon, har insett detta och utan tanke på jordisk och timlig kompensation eller erkännande för sitt arbete, gör de det som de anser vara rätt och riktigt.

Jag vet inte om vi – du och jag – har ambitionen att kallas helgon. Tanken kan kanske inbjuda till ett leende, men egentligen borde vårt liv ha en sådan inriktning att människor i oss – i dig och mig – kan se Kristus, och vi kan vara föredömen för andra människor. Och när den dagen kommer att vi inte längre finns här på jorden, att människor med tacksamhet minns också, och pekar på det konstruktiva som vi utfört här på jorden.

Fast i Guds ögon är vi helgon, trots vår bristfällighet och svaghet. Han ser oss som heliga, eftersom han gjort oss heliga genom sin son Jesus Kristus. I Guds ögon tillhör vi den stora vitklädda skaran som står inför honom – det gör vi redan här och nu i livet som vi kan stava med litet ”l” – och det kommer vi att göra då vi lever i Livet med stort ”L.

I den stora världsvida gemenskapen av människor som är Guds älskade barn – hans helgon – får också vi vara. Kanske präglas vår vandring här i tiden såsom av en sådd under tårar, men Gud själv säger att det skall komma en skördetid av jubel.

----

Gudstjänstens ordning:

kör: I CAN REST MARIA LÖFBERG

inledningsord

psalm 172 – De ska gå till den heliga staden

bön

kör: ANSIKTE MOT ANSIKTE G RIEDEL

psaltarpsalm (se psalmboken sidan 1602)

kollektbön

gammaltestamentlig text

kör: INNAN VERKLIGHETEN VAKNAT. T BOSTRÖM

episteltext

psalm 630 – Uppå tröskeln till sitt hus

*evangelietext

kör: AGNUS DEI – O GUDS LAMM A WEBBE

predikan

*trosbekännelsen

Kör: KÄRLEKENS TID EGGEHORN/ANDERSSON

meddelanden

psalm 324 verserna 1-3 samt 9
kollektupptagning

kollekten bärs fram
präst: Herre, av ditt ger vi åt Dig.
Förs: Tag emot oss och våra gåvor
För Jesu Kristi skull.
SOLOSÅNG: KOM NÄRA MIG L JAKOBSSON

Överlåtelsebön:
Du som ville mitt liv
och har skapat mig efter din vilja,
allt i mig känner du och omsluter med ömhet,
det svaga likaväl som det starka,
det sjuka likaväl som det friska.

Därför överlämnar jag mig åt dig
utan fruktan och förbehåll.
Fyll mig med ditt goda,
så att jag blir till välsignelse.
Jag prisar din vishet,
du som tar till dig det svaga och skadade
och lägger din skatt i bräckliga lerkärl. Amen.

kyrkans förbön

KÖR: SÅ GÅR MIN KORTA DAG J LEIJON

Herrens bön

psalm 641 verserna 1, 5, 7 och 9

välsignelsen

KÖR: I HIMMELEN HÅKAN SUND

Medverkande: Prismakören
( idag med medlemmarna Eva Nilsson
Mia Barck, Louise Einvall, och Anna Tillmar)
Körledare, orgel och piano: Anita Boström
Liturg och predikant: Annika Stacke.

Ur min citatsamling (15)

2009-10-31T09:28:00.001+01:00

”Livet är en sexuellt överförd åkomma och dess dödlighet är 100 procent.”
(R D Laing)

Ur min citatsamling (14)

2009-10-25T11:15:00.001+01:00

"Vi är dömda och befriade till gemenskap med varandra."
(Prästkandidaten Ulrika Zwaard med anledning av temat "Att leva tillsammans")

Moder Jord, Mr FNatt och Living Stones

2009-10-24T21:20:00.006+02:00

På FN-dagen 24 oktober framför barnkörerna i vår kyrka musikalen Moder Jord, Mr FNatt och Living Stones.

Klicka här för att titta på musikalen.

Tänk vad FN betytt för freden på vår jord, för mänskliga rättigheter, och för barns och kvinnors situationer!

3:a på riksdagslista

2009-10-17T18:44:00.004+02:00

Folkpartiet Liberalerna i Kronobergs län har placerat mig som 3:a på listan till riksdagsvalet. En hedrande position, som jag skall försöka motsvara med mitt engagemang.

Före mig på listan står Gunnar Nordmark och Margareta Artéus Thor.

Innevarande mandatperiod har inte vår valkrets (Kronobergs län) någon riksdagsledamot, men nu får vi ge järnet för att åter bli respresenterade.

Med en intensiv valrörelse under sommaren 2010 inser jag samtidigt att mina planer på att vikariera några semesterveckor som präst i Svenska kyrkan i Utlandet (SKUT) måste skjutas på framtiden!

Ur min citatsamling (13)

2009-10-14T19:59:00.001+02:00

"Om människors behov hade styrt Jesus, så skulle han ha arbetat ihjäl sig, istället för att dö på korset."
(okänt ursprung)

Det är mycket med det jordiska

2009-10-14T19:55:00.003+02:00

Krönika i Smålandsposten (publicerad torsdagen 15 oktober 2009)

Att vara kyrkoherde i ett landsortspastorat är en mångfacetterad syssla. Mycket handlar om det ”jordiska”. Som i förra veckan då jag fick vara med om att fatta beslut att stänga en mögelangripen kyrka.

Fastighetsärenden av skilda slag upptar en stor del av min tid. Och minst hälften av alla papper som belamrar mitt skrivbord behandlar fastighetsfrågor: energibesparingsåtgärder, högtalarutrustning, skyddsräcken så att inte folk trillar ned 1½ meter från kyrkogårdsmuren eller får ett sjok snö från kyrktaket över sig. Det kan handla om vattenskador eller handikappsanpassningar som hiss och rullstolsramp med mera, med mera. Visserligen är det många förtroendevalda och andra i personalen som också behandlar allt sådant här, men förr eller senare passerar de ändå mitt skrivbord.

Fast egentligen tycker jag om sådana ärenden. Det är bara det att de tar mycket tid från sådant som är mitt primära arbetsområde som präst: att hjälpa människor bejaka Livet, genom gudstjänst, själavård, diakoni, undervisning och mission.

Men tänk om man skulle verka i ett immateriellt sammanhang? Det vill säga, utan att bekymra sig om något av detta ”jordiska”, och enbart kunna koncentrera sig på det ”andliga”? Hemskt! I psalmen sjunger vi:
”och lär mig att minnas att denna jord,
och icke blott himlen, är din” (SvPs 183:3)

Skapelseberättelsen har mycket visdom att ge. Den skall inte läsas som en historisk faktabok, utan som en bildlig portalberättelse inom vilket allt det följande i Bibeln finner sin plats. Där möter vi Skaparens glädje över sitt verk. Där möter vi också Adam. Adam är inte i första hand är ett egennamn, utan det hebreiska ordet för ”den som kommer från Adama” (Adama = jorden). Tillsammans med Eva (Chawa = livgiverskan) får han och de första människorna hitta sin plats i det materiella sammanhang de är satta i.

Gamla testamentet har en härlig pragmatisk syn på det andliga och det materiella som sammanvävda med varandra. Här finner vi den gudfruktiga människan med båda fötterna på jorden, men också med sitt sinne vänt mot det transcendenta väsen, som vi kallar Gud.

Vi har precis firat Tacksägelsedagen, dagen då vi särskilt säger tack till Gud för att det vackra, goda och nyttiga som har vuxit på åkrarna, i skogarna och i trädgårdarna. I min egen församling firade vi familjegudstjänst med skördeauktion. Till denna fick jag själv med glädje och stolthet bidra med det vuxit i min prästgårds trädgård, nämligen söta vindruvor.

Det är mycket med det jordiska!

Brev till Växjö stifts FiSK(ar/e)

2009-10-07T17:09:00.005+02:00

Kära FiSK(ar/e) Växjö stift!

Först, ett stort tack till var och en för ditt arbete i kyrkovalrörelsen! Det har också gett utslag på många håll.

Så här ser läget ut just nu, då många enheter fortfarande inte är färdigräknade

Församlingar och Kyrkliga samfälligheter
Församlingar och samfälligheter där vi ställt upp och belönats med framgång är:

Växjö domkyrkoförsamling: 1 mandat (prel)
Skogslyckans församling: 1 mandat (prel)
Växjö kyrkliga samfällighet: 2 mandat (Charlotte Branting och Els-Marie Oscarsson, med Sven Astevall och Göran Bergström som ersättare)
Ljungby församling (G-län): 2 mandat (prel)
Ljungby kyrkliga samfällighet: 3 mandat (Gudrun Sjödin, personinkryssad, Susann Diesner och Rolf Andersson, med Inge Nyberg som ersättare)
Oskarshamns församling: 4 mandat (prel)
Vissefjärda församling: 1 mandat (prel)
Ålems församling: 1 mandat (prel)

Tyvärr nådde vi inte fram till något mandat i: Markaryds församling, Söraby, Tolg och Tjureda församling, Söraby kyrkliga samfällighet, Emmaboda kyrkliga samfällighet, Fågelfors församling och Högsby kyrkliga samfällighet. Ändå en eloge till er som modigt ställt upp!

Stiftsfullmäktige
En rysare! Enligt de preliminära siffrorna från stiftet hade vi gått fram med c:a 300 röster och ökat från 2 till 3 mandat. Vi jublade, och kände att väljarna hade belönat vårt trägna valrörelsearbete.

Men – då de slutgiltiga siffrorna kom hade 167 röster tagits ifrån oss! En förväxling lär ha skett under valnattens inrapportering mellan FRIMODIG KYRKA och Folkpartister i Svenska kyrkan, där stora och små bokstäver spelat roll i vilken ordning valresultatet skulle rapporteras. Felet upptäcktes redan på valnatten, men någon information kom inte oss till handa förrän då det slutgiltiga valresultatet publicerades, en handläggning och förklaring som vi inte är helt nöjda med.

Vi ökade dock från 2 207 röster till 2 335, och behåller två mandat. De som kommer in i stiftsfullmäktige, och som vi gratulerar, är Magnus Hedin (personkryssad) och Nils-Erik Davelid, med Göran Hållstedt och Birgitta Sidenvall som ersättare. Personvalet liksom i vilken valkrets mandatet erövras är av avgörande betydelse. Många kryss är i sig ingen garanti för att få mandat eller ens ersättarplats, vilket bl a jag själv fått erfara.

För den som vill fördjupa sig i statistiken för stiftsfullmäktigevalet, se FiSK-webben. Där hittar man också i Excelfilen de andra nomineringsgruppernas resultat och personkryss.

Kyrkomötet
I skrivande stund är inte valresultatet till Kyrkomötet färdigräknat. De preliminära siffrorna säger dock att vi tappat två mandat, från 15 till 13. I vårt stift har dock en ökning med c:a 100 röster preliminärt noterats, och vi behåller vårt enda mandat.

Ja, detta var en information om valresultatet så här långt. När fler enheter blivit räknade får vi återkomma.

Återigen, med många tack för ett fint valarbete, och med vänliga hälsningar!

Annika Stacke

Bönewebben

2009-09-29T19:52:00.000+02:00

Ur min citatsamling (12)

2009-09-29T18:43:00.005+02:00

I det nödvändiga: enhet,

i det tvivelaktiga: frihet,

men i allt: kärlek.

(Sankt Augustinus, 354 - 430)

I väntan på valresultatet...

2009-09-29T18:30:00.003+02:00

... konstaterar jag att FiSK gick framåt i Växjö stift. Enligt de preliminära uppgifterna ökade vi mer än 300 röster (motsvarande 13 %) i valet till Stiftsfullmäktige, och med c:a 10 % i valet till Kyrkomötet.

De preliminära (bäst att säga så, för saker och ting kan ju ändras i den definitiva sammanräkningen) uppgifterna är att vi behåller vårt Kyrkomötesmandat, och ökar från två till tre mandat i Växjö stiftsfullmäktige. Roligt.

Och nu är alla toppkandidaterna mycket spända på att se hur kryssen fallit! Men också de som stått längre ned på listan kommer att se att också de fått många kryss - det är jag alldeles övertygad om!

Nu har det gått en dryg vecka från kyrkovalet. Men vi får ge oss till tåls ytterligare några dagar, tror jag.

Eftertankar i kyrkovalstid

2009-09-22T10:07:00.002+02:00

Krönika i Smålandsposten (publiceras torsdag 24 september)

Arbetsglädje, tid och kraft har kännetecknat det just genomförda valet till olika beslutsorgan i Svenska kyrkan. Massmedia har också gjort en allsidig bevakning av valet.

Men det finns en baksida: Valapparaten har varit överdimensionerad, och omgärdat med ett regelverk som kan förefalla väl byråkratiskt. Ordentligt tilltagna tidsmarginaler, ingen möjlighet till fyllnadsval i direktvalda organ mm, är i och för sig vällovliga säkerhetsaspekter som ändå kan utgöra hinder i ett effektivt arbete.

Men tro nu inte att jag skulle mena att valet är oviktigt. Tvärtom, att på demokratiska villkor få välja in dem som tillsammans med Kyrkans ämbetsbärare skall styra Svenska kyrkan är av grundläggande vikt.

Huruvida de politiska partierna skall styra kyrkan är en fråga som kommit allt mera i fokus. Nu är Svenska kyrkan angelägen om att de sammanslutningar som kandiderar skall kallas för nomineringsgrupper och inte för partier – detta för att särskilja Kyrkans val från de allmänna valen.

Valsystemet gynnar ändå de politiska partierna och de etablerade grupperna, eftersom dessa har vanan och kompetensen att sköta en valprocedur. En lokal opolitisk samlingslista kan lätt begå misstag. Många exempel finns på hur man i valet till ett samfällt kyrkofullmäktige bara registrerat sig för en valkrets, trots att man haft möjligheten att ställa upp i samtliga valkretsar inom valområdet. Denna miss innebär att troliga röster aldrig kan tillfalla den nomineringsgruppen.

En annan aspekt är att en lokal opolitisk lista ofta saknar det stöd och den kompetens som ett större nätverk kan erbjuda.

Frågan om politiken i kyrkan har många infallsvinklar. Man kan tycka att den som låter sig väljas in som väljas in i Kyrkan också bör visa intresse för Kyrkans gudstjänstliv. Samtidigt utgör majoriteten av Svenska kyrkans medlemmar en grupp som solidariskt stöder Kyrkans verksamhet med sin avgift, och därmed möjliggör för andra att utnyttja Kyrkans tjänster, även om man själv inte tar dem i anspråk – just nu. Denna solidariska hållning är inte att förakta.

Slutligen en eloge till alla dem som ställt upp på listor med bara några få namn: tre, två eller till och med ett enda namn. Det är förenat med en personlig uppoffring att exponera sig så. I vissa fall har ansträngningarna inte resulterat i något mandat. Men nu i eftervalsarbetet har också de segrande grupperna möjlighet att se dem som inte fått något mandat och ta vara på deras entusiasm och mod, kraft och arbetsglädje.

Gnosjöanda på missionsexport

2009-09-15T13:29:00.002+02:00

Växjö stift, och i synnerhet dess västra delar, har många småföretag och en bred kompetens i småföretagandets villkor. Låt oss nu tänka oss att en nypensionerad småföretagare genom Svenska kyrkans kanaler reser till någon av våra systerkyrkor i ett utvecklingsland, och där på frivillig basis under en tid hjälper den inhemska kyrkans medlemmar med att utveckla små enkla företag. Hjälp med det som vi kallar marknadsföring, logistik, bokföring, kvalitetssäkring mm.

Vårt bidrag av råd och stöd kan bli långt viktigare än ett rent ekonomiskt bistånd.

Med hjälp av mikrolån har många människor i djup fattigdom kunnat resa sig ur misär och hopplöshet. Här finns många tankar att spinna vidare på.

Företagande, även i dess enklaste form, hjälper människor till en högre levnadsstandard. Det ger hopp och framtidstro för individer, familjer, samhällen och nationer. Och genom att den lokala Kyrkans medlemmar får en bättre ekonomi hjälper det också inhemska kyrkor att stå stadigare på egna ben.

I kyrkovalet 20 september söker jag ditt mandat för att i Växjö stiftsfullmäktige och Kyrkomötet driva frågan om att, genom våra systerkyrkor i Tredje världen, stödja småföretag i dessa länder att utvecklas.

Låt oss exportera det bästa av Gnosjöandan till våra kristna trossyskon i mindre bemedlade delar av vår värld.

Västerländsk mission i tredje världen har historiskt varit duktig på att bygga upp sjukvård och skolundervisning. Nu är det dags att stötta våra systerkyrkors medlemmar att också utveckla företagande. Jag räknar med din röst för detta viktiga arbete som förenar det andliga med det jordiska.

Annika Stacke, Lammhult
Gnosjöbördig kandidat för FiSK (Folkpartister i Svenska kyrkan) till Stiftsfullmäktige och Kyrkomötet

Legenden om S:t Sigfrid

2009-09-11T14:08:00.005+02:00

En vecka ungefär, då detta skrivs, har filmen Legenden om S:t Sigfrid legat ut på Öppna Kanalen Växjö där den också sänds sammanlagt åtta gånger under två veckors tid.

S:t Sigfrid som kom till Växjötrakten på 1000-talet tillsammans med sina tre systersöner Unaman, Sunaman och Vinaman. De tre systersönerna blev mördade och deras huvuden blev sänkta i Växjösjön...

Den rent filmtekniska och sceniska är rätt anspråkslöst: Själv läser jag texten ur Johan Thelins text- & bildutgåva av Officium Sancti Sigfridi, i och i närheten av Växjö domkyrka.

Men roligt har det varit med inspelningen (med ytterligare fem glada frivilligarbetare) och redigeringen, och det är min bön och längtan att något av den tro som Sigfrid bar på också skall genomsyra våra kyrkliga förehavanden i vår tid. Och särskilt att den stundande kyrkovalet skall påverkas av Kyrkans innersida.

Öppen eller stängd helighet?

2009-09-03T08:08:00.002+02:00

Min krönika i Smålandsposten 3 sept 2009

Vi har sålt en prästgård i vårt pastorat. Två, faktiskt, men den ena fungerade som församlingshem i den befolkningsmässigt lilla, men geografiskt stora, Asa församling.

Frågan har då väckts: Hur får vi till ett nytt församlingshem? Och inte utan avund har en del av oss sneglat på grannsocknen i söder, som på ett mycket tilltalande sätt byggt in ett församlingshem inne i kyrkan. Där har man rivit ut ett antal bänkrader i kyrkans nedre del, satt upp en vägg av glas och så skapat ett församlingshem inne i kyrkan.

Varför inte göra en sådan sak i Asa?

Kyrkorådet hade sina funderingar, och dessutom skulle en sådan ombyggnad kosta ett sjusiffrigt belopp. Och naturligtvis, de kyrkoantikvariska myndigheterna måste ju ge sitt godkännande.

Om nu alla andra hinder kunde undanröjas: ginge det då? Mitt svar är ja.

I söndags var vi många i Asa kyrka. C:a 45 personer satt i bänkarna. Vi firade den härliga mässan ”Träd in i dansen” med gästande kyrkokör. Men kyrkan rymmer många fler – den byggdes ju för en befolkning som var 5-6 gånger större än den nuvarande. Många människor gick på gudstjänst förr i världen – huruvida folk var frommare förr är en fråga som jag med varm hand överlämnar åt Herre! I vart fall har många bänkplatser har inte känt värmen av någon mänsklig rumpa på ett antal år.

Så, varför inte gå vidare med den ursprungliga tanken, i något modifierad form. Den kritiska frågan är: Behövs verkligen en vägg mellan församlingshemsdelen och det egentliga kyrkorummet? Skall kyrkorummet vara instängt? För med en öppen lösning kommer kaffedoften att spridas ända fram till altaret, och ljudet från klubbslaget vid sammanträdet med vägsamfällighetsföreningen, som hyrt in sig, att höras framme vid koret. Är detta att profanera helgat rum? (Naturligtvis ingen uthyrning vid gudstjänst.)

Vad är kyrka, egentligen? Ordet kyrka börjar på ”kyr-”. Det är samma ord som i grekiskans ”kyrios/kyrie”, som betyder Herre. Kyrkan är Herrens tillhörighet. I första hand avses människor som förlitar sig på sin Gud; byggnaden kommer i andra hand.

Ändå är det ett rum helgat åt människors möten med Gud; där exempelvis mångleri inte hör hemma.

Någon typ av avgränsning tror jag därför behövs, men inte nödvändigtvis i form av en hel vägg som går från tak till golv. Någon löstagbar skärmvägg, som kan flyttas undan vid de få tillfällen man förväntar sig mera folk, och så sitter man på lösa stolar.

Men den svåra frågan är: Öppen eller stängd helighet?

Annika Stacke

S:t Sigfridsinspelning

2009-07-31T00:34:00.009+02:00

Medan mörkret sänkte sig över Växjösjön påbörjades tisdagen 28 juli filminspelningen av Officium Sancti Sigfridi, en textuppläsning i autentisk miljö av S:t Sigfridslegenden. Det var i denna sjö som huvudena av den engelske missionären Sigfrids systersöner Unaman, Sunaman och Vinaman sänktes, efter det att de skilts från deras kroppar av hedniska växjöbor...

När så småningom Sigfrid kom tillbaka till Växjö, efter ett besök hos kung Olov, där kungen omvände sig till den kristna tron, fick Sigfrid se tre ljus ute på vattnet, och där flöt träkaret i vilka huvudena låg.

Det var meningen, i vår inspelning, att den belysta fontänten skulle symbolisera ljuset som Sigfrid såg - men av någon anledning tändes aldrig fontänen. Så vi fick välja ett annat motiv, allt medan myggorna surrade kring oss.

Dagen efter var det heldagsinspelning runt och i domkyrkan.

Det hängivna inspelningsteamet bestod av: Sittande fr v: Torgny Klasson - assistent, Annika Stacke - regissör & textrecitatör, Fredrik Nilsson - kamera & ljud, Sven Astevall - ljus & assistent, Maj Johannesson - produktionssekreterare, Kjell Karlsson - kamera & ljud.

Produktionen är ett led i FiSKs valrörelse inför kyrkovalet 2009.

Jätteroligt, och nu väntar ett redigeringsarbete med Premiere Pro. Min yngste son Patrik har bidragit med en musikalisk tolkning av koralen till Psalm 89: "Se, jag vill bära ditt budskap, Herre".

Vi räknar med att filmen skall sändas över Öppna Kanalen Växjö från månadsskiftet augusti/september, men kanske läggas ut på YouTube något dessförinnan.

Ett stort tack till hela i inspelningsteamet, som helt ideellt ställt upp. Ett tack också till prästkollegan Johan Thelin, som välvilligt upplåtit texten och bilderna från sin bok till oss.

Braskande löpsedel

2009-07-17T14:03:00.001+02:00

"Gnosjöbor aktiva i valet till Kyrkomötet" står det med stora bokstäver i dag torsdag 16 juli på Värnamo Nyheters löpsedel, och hänvisar till artikeln Liberaler laddar inför kyrkovalet.

Den braskande nyheten är den att bland nuvarande och tidigare Gnosjöbor är vi fyra kandidater som figuerar på FiSKs lista till Växjö stiftsfullmäktige och tre av oss även på Kyrkomöteslistan.

Nyhetstorkan i semestertid ger faktiskt oanade möjligheter att komma ut med budskapet. Dessutom har ju folk tid att läsa när man har semester.

Det intressanta är också att det är endast FiSK(ar/e) från Gnosjö församling som kandiderar till stiftsfullmäktige och kyrkomötet. Ingen annan nomineringsgrupp har någon kandidat från denna församling till de högre kyrkliga nivåerna.

Plask i dopfunten

2009-07-16T11:14:00.008+02:00

Min sommarkrönika i Smålandsposten, 2009-07-16

Plask i dopfunten!

Något av det finaste man kan vara med om som präst är att få döpa ett litet barn. En människa har kommit till världen. Två släkten har fått en ny liten medlem. Samhället har fått en ny medborgare. Därför är det så roligt att höra ljudet av vattenplasket i dopfunten.

Men inte bara från den kyrkliga sidan är det glädjande med nyfödda människor. Jag tror det behöver födas fler barn, helt enkelt. Vi behöver en större befolkning. Och inte bara genom att folk flyttar in från andra håll till Växjöområdet. För därigenom kanske vi bidrar till en minskad befolkning någon annanstans.

Låt i stället befolkningen växa genom fler människor föds. Barnen är vår framtid.

Lite statistik: Kronobergs län har drygt 21 invånare per kvadratkilometer. Och i den stora skogssocknen Asa (som ligger i mitt pastorat) finns det bara 1,9 inv/km2, vilket är mindre än en tiondel av Sveriges befolkningstäthet. Kan det till och med finnas fler vildsvin i Asa församling än de c:a 260 bofasta människorna?

Utifrån ett politiskt perspektiv ser jag att vi skulle behöva fler människor boende här för att hålla igång viktiga samhällsfunktioner som buss- och tåglinjer, byskolor, livsmedelsbutiker på småorter, kvalificerad medicinsk vård. BBs vara eller icke-vara i Ljungby är ett exempel på den här frågeställningen. Och fler förvärvsarbetande behövs för att försörja alla oss som så småningom kommer att gå i pension eller redan gjort det. Större befolkningstäthet ger dessutom i lägre skattsatser.

Lyckligtvis har vi de senaste åren upplevt en babyboom. 2008 var den summerade fruktsamheten (antalet födda barn per kvinna) 1,9. Men det räcker egentligen inte. 2,1 barn per kvinna måste det vara för att uppnå nolltillväxt. Att Sveriges befolkning ändå ökar beror på våra invandrande vänner, vilka ofta är barnfamiljer. Sverige ligger rätt väl till i ett europeiskt sammanhang, inte minst beroende på en bra lagstiftning avseende föräldraledighet och barnomsorg.

Skrämmande, däremot, är att titta på födelsetalen i många länder i Europa, och i synnerhet Östeuropa, där det summerade fruktsamhetstalet i ganska många länder ligger mellan 1,1 och 1,5. Europas befolkning riskerar att minska.

Åter till svenska förhållanden: Det är i mars månad som de flesta födslar lär äga rum. Det innebär i så fall att barnen kommit till sommaren innan. Det är kanske på semestern – som när dessa sommarkrönikor skrivs och läses - som unga par har tid att ägna sig åt varandra och med glädje kan se in i varandras ögon och säga: ”Du, älskling, det är säkert inget bra på TV i kväll, va?”

Något år senare kan det höras ljudet av porlande vatten i dopkällan. Ett härligt plaskande ljud förknippat med det syfte som en dopfunt har, nämligen att människor skall döpas, i ”rent och obemängt vatten”, till gemenskap med Honom som är Livets ursprung, och som redan på Bibelns första blad uppmanar människorna att ”vara fruktsamma, föröka sig och uppfylla jorden”.

Och skulle en vuxen människa inte vara döpt, så är det lika underbart att genom dopet få bekräfta hans eller hennes väg till Kristus.

En psalm som återspeglar både det skapelseteologiska och det frälsningsteologiska är psalmen 386. Vers 1 lyder:
Upp ur vilda, djupa vatten lyfte Skaparn liv och land.
Markens djur och himlens fåglar, man och kvinna skapte han.
Flodens vatten strömmar ständigt, liv åt träd och ört det bär.
Livets vatten i en dopfunt vittnar om att Gud är här.

Låt det ofta plaska i dopfunten!

Annika Stacke, Lammhult.

Jag - Birgit Nilssons dubbelgångare

2009-07-13T14:39:00.010+02:00

Så har det hänt igen:
- Men du liknar ju Birgit Nilsson, utbrast en för mig okänd kvinna då jag satte mig bredvid henne.
- Och dessutom låter du precis som hon, när du pratar, fortsatte kvinnan.

Det är inte första gången som folk tycker sig se en likhet mellan den stora sångerskan och lilla (ej i fysisk bemärkelse) mig. Birgit Nilsson, jo, jag tackar jag. Det är en ära att få likna henne. Jag må likna henne, och jag må tala som henne, fast det är ingen som har hävdat att jag sjunger som hon! ;)

Dubbelgångare är inte samma sak som dubbelsångare!

Jag mötte aldrig Birgit Nilsson, fast hon var faktiskt en församlingsbo till mig under några månader då jag vikarierade som präst i dåvarande Färlövs församling, numera Araslövs församling, norr om Kristianstad. Det är där hon dog, på juldagen 2005, fast hon blev (tyvärr för Färlövs del) inte begravd på deras kyrkogård. Hennes gravsten hade annars varit en plats att vallfärda till.

Här kan vi höra Birgit Nilsson sjunga julnattens stora sång Silent night.

Så nästa gång du tror dig se den stora operasopranen på gatan, så är det inte Birgit Nilsson återuppstånden ur sin grav, utan bara en anspråkslös landsortspräst vid namn Annika Stacke.

Kan inte vara bra för hälsan...

2009-06-21T08:29:00.004+02:00

Här sitter jag, vid halvniotiden på morgonen, framför min dator, med en tallrik fil bredvid mig, och knappar på tangenterna. Datorn är det första jag går till och ser om jag fått några intressanta mail eller några meddelanden på Facebook eller om någon har kommenterat något inlägg.

I går, Midsommardagen, regnade det stora delar av dagen. Jag satt inne hela tiden. Ja, jag skall faktiskt erkänna att jag kom aldrig ur morgonrocken ens. Istället fastnaglad framför skärmen, lade visserligen upp ett nytt FiSK-forum på Facebook och raggade likasinnade dit (där 6 medlemmar efter 22 timmar).

Och från mina vänner får jag mail och meddelanden, och jag förstår att de sitter mitt i natten och jobbar framför sina datorer.

Man vänder på dygnet, är aldrig ledig från datorn, digital kontakt får prioritet framför fysisk kontakt. Det måste få sina efterverkningar på hälsoområdet. Är människan skapad för denna nya "stress". Var skall det sluta?

Och samtidigt, känslan av att befinna sig i händelsernas centrum, ständigt ha människor omkring sig (om än digitalt) är berusande.

Förmodligen ett nytt område för kyrkans diakoni att bearbeta.

Blogg också på Smålandsposten

2009-06-12T16:56:00.005+02:00

I ett svagt ögonblick lovade jag att börja blogga på Lammhultssidan av Smålandsposten. Fast rätt roligt och hedrande att bli tillfrågad, om jag skall vara ärlig...

Där är vi nu några stycken bloggare, Linda och Moa och jag.

Och visst vill man att Lammhult skall synas och höras och märkas i mediebruset. Det är orten verkligen värd, med så många konstruktivt tänkande människor som finns här.

Vill du följa mig på den bloggen, så är länken här.

Vinranka

2009-05-31T10:53:00.004+02:00

När jag i december månad 2003 planterade min vinranka på friland (visserligen nära öst-/sydväggen) vid min prästgård som ligger i växtzon 4, så var reaktionen från omgivningen:

- Det här går aldrig!

Men min vinranka växer och har varje år (från 2005) i september gett mogna och söta druvor.

Sista dagen i maj år 2009, tillika Pingstdagen, ser druvorna ut som på bilden här.

Familjegudstjänst på webben

2009-05-28T22:58:00.004+02:00

Har precis fått besked från Daniel på Öppna Kanalen Växjö att vår senast inspelade familjegudstjänst 24 maj nu ligger på webben. Efter själva filmningen var det ett antal timmars arbete att redigera materialet och sätta texter till psalmer och annat. Men det är ett roligt arbete, som jag tror våra församlingsbor och andra kan glädjas åt.

I dag hade också Kyrkans Tidning (Växjö stifts sida) en välskriven artikel om webb-TV-projektet hos oss.

Särskilt glädjande är att kyrkorådet stöttar projektet och flera i medarbetargruppen tycker det är

Dop med kära återseenden

2009-05-16T20:53:00.005+02:00

Telefonen ringde för någon månad sedan. I andra ändan var en gammal konfirmand från våren 2000, då jag vikarierade som präst i en församling strax utanför Kristianstad. Under alla dessa år har vi inte haft någon kontakt.

Jag kom ihåg Josefin, och jag kom ihåg ett ganska stormigt konfirmandläger, där jag var enda ledaren (inte planerat så, men så blev det).

Nu undrade hon om jag hade möjlighet att döpa hennes barn.

Och jag tänkte: Ja, vad roligt! Det blir bra folk även av konfirmander som kan sätta sig på tvären!

Så fick jag den stora glädjen att ösa dopvattnet över huvudet på Josefins dotter. Med på dopet var också två andra konfirmander i samma grupp, Åsa och Desirée.

Vår återförening blev dokumenterad utanför Önnestads kyrka: Fr v: Josefin, Åsa, Desirée och Annika.

Tack Josefin, för ditt initiativ. Och lycka till med lilla Isabell och övriga familjen!

23 listor med FiSK(ar/e)

2009-05-13T18:33:00.002+02:00

Nu är 22 av 23 listor med Folkpartister i Svenska kyrkan (FiSK) i Växjö stift och dess församlingar inlämnade för registrering på stiftskansliet. Nu återstår ett svettigt jobb för Bo och Bengt och deras medarbetare att kolla allt, och skicka ut korrektur.

Vilka dessa församlingar och samfälligheter är kan ses på http://www.fiskarna.net/Stift/Vaxjo.htm. Likaså finns där kandidaterna till Kyrkomötet och Stiftsfullmäktige.

En återstående lista har vi att lämna in, till ett direktvalt kyrkoråd i västra delen av stiftet, före deadline som är 15 maj.

Tack alla frivilliga FiSK(ar/e) över stiftet som bidragit till ett gott rekryteringsarbete. Det kommer att bära frukt på valdagen 20 september!

19 unga människor i vita dräkter

2009-05-09T19:53:00.005+02:00

Härliga konfirmationer idag - två stycken (en i Aneboda kyrka och en i Bergs kyrka), med totalt 19 konfirmader (6 tjejer och 13 killar). I lektioner hade vi oftast varit helgrupp med en präst och en församlingsassistent, vilket kanske är lite för många, men det finns för och emot.

I år hade vi för första gången konfirmation med mässa vid ett och samma tillfälle. Föreställer mig att många människor kanske aldrig annars skulle ta nattvarden, men i detta sammanhag blir det naturligt. "Kristi kropp och blod för dig utgivna" är ett uttryck som jag, med glädje, uttalat ett stort antal gånger i dag.

I den skriftliga utvärderingen av konfirmationen (gjordes i samband med att jag bjudit in konfirmanderna till min prästgård häromdagen) framkom att vad man satte värde på var gemenskapen i gruppen. Likaså tyckte de flesta att det var roligt att sjunga och spela teater. Faktiskt fick också vanliga högmässor/högmässogtj:er (15 gudstjänster skulle man gå på) ett något högre betyg än jag förväntat mig. Som tjänstgörande präst sätter jag alltid konfirmanderna i arbete, som att hänga upp psalmnummer (om de är i god tid - fast oftast kommer de en minut före klockringning), fundera över vilken liturgisk färg det är, gå i procession (kors & ljus), leda psaltarpsalmen, ta upp kollekten och lite annat. Förhoppningsvis gör det gudstjänstlivet lite mer engagerande än om de bara skulle "sitta av" en gudstjänst.

Det är min förhoppning - en from sådan förvisso, men ändå - att det som skett i deras tonåriga liv skall finnas kvar livet ut, med en grundtrygghet om Guds kärlek oberoende av vad som sker i tillvaron.

Tack, mina medarbetare komminister Heidi, församlingsassistent Inger och kantor Anita, samt naturligtvis kyrkvaktmästarna och kyrkvärdarna, för ett gott samarbete med årets konfirmander!

Lycka till alla 19 nykonfirmerade ungdomar! Det kommer att gå bra för er i livet, det är jag övertygad om!

Herdegudstjänst bland nyfödda lamm och bräkande tackor

2009-04-26T18:26:00.005+02:00

Det var bland nyfödda lamm och bräkande tackor som Asa församling hade sin söndagsgudstjänst i dag. Det är den Gode herdens söndag, och förmodligen var det med samma eller likartad ljudkuliss som vår Herre talade till människor för tvåtusen år sedan.

Tack, Emma Tillman, för att vi fick besöka din ladugård och fira gudstjänst i denna pastorala miljö.

"Vi får umgås" stod det på affischen. Vi FÅR umgås.

Behandlas alla nomineringsgrupper lika?

2009-04-23T19:16:00.003+02:00

Erfarenheter från kyrkovalet 2005 visar att alla nomineringsgrupper inte blev behandlade på samma sätt. Exempelvis hände det att i en kyrklig samfällighet att man gav ut ett specialnumer av sitt kyrkoblad, där de lokala nomineringsgrupperna fanns med - så långt är det OK.

Men bara grupper som ställde upp i de lokala valen (till församling och samfällighet) fick presentera sina kandidater till stiftsfullmäktige och kyrkomöte. De nomineringsgrupper som inte ställde upp lokalt blev negativt särbehandlade genom att de inte fick möjlighet att i kyrkobladets speciella valutgåva presentera sina kandidater i valet till stiftsfullmäktige och kandidater. Se vidare Bertil Olssons fråga i Kyrkomötet 2005 och Kyrkostyrelsens svar.

Det finns tecken som tyder på att samma misstag kan vara på väg att upprepas också i 2009 års kyrkoval...

Migrän

2009-04-20T21:32:00.002+02:00

Så, efter en intensiv påskhelg och sedan några dagar "vanligt" arbete och därefter ett konfirmandläger, tyckte min kropp att det var dags att kasta mig i säng med en rejäl migrän. Kanske bidrog jag till det genom att äta några bitar choklad i går eftermiddag vilket jag ju vet brukar straffa sig.

Hur som helst: vaknade vid 4-tiden i morse med en molande huvudvärk som inte gav sig trots 1,5 tablett Sumatriptan. Och där låg jag nedbäddad tills fram till 17-tiden då jag - inte utan viss möda - kravlade mig upp, åt dagens första måltid (ett äpple) och åkte på ett begravningssamtal som jag inte kunde skjuta upp.

Mina dubbdäck sitter kvar på bilen (skulle vara av senast i dag), och mycket annat skulle ha behövt göras under dag är fortfarande ogjort.

Migrän är en familjeåkomma, som min mor hade, och som 75 % av syskonen får dras med. Hoppas mina barn slipper ifrån det.

Men tack och lov att det finns Sumatriptan och Imigran och vad de kan heta. För det allra mesta gör de stor nytta!

Konfirmandläger

2009-04-19T20:47:00.004+02:00

Har tillbringat två dygn på läger med våra 19 härliga konfirmander. Kanske är denna aktivitet, som många präster skruvar sig inför (pga förlorad nattsömn, koncentration mm), något av det viktigaste vi kan göra med våra ungdomar.

Vilket förtroende att förvalta det är att ha ett antal människor i en formbar ålder i livet att få dela med sig av livsbejakande värderingar! Lyckas kyrkan här, så är väldigt mycket vunnet för framtiden. Motsatsen är säkert också sann: misslyckas vi med konfirmandarbetet är mycket förlorat för framtiden och kommande generationer.

Vi var på Kastlösa stiftsgård på södra Öland, som är en utmärkt plats för konfaläger. Passade på att boka in 2010 års vårläger.

Kristus är uppstånden! - Ja, han är sannerligen uppstånden!

2009-04-12T14:15:00.001+02:00

Påskdagsgudstjänsten 2009 i Aneboda kyrka

Vid gudstjänsten sjöng vi psalmerna
146:1-2 Vad ljus över griften
147:- Upp min tunga att lovsjunga
154:- Dina händer är fulla av blommor
148:- Jesus Kristus är uppstånden
[X:- betyder att psalmens alla versar sjungs]

Vi började med att samlas i vapenhuset. Därifrån bar vi in ljus och blommor och klädde altaret igen. Alla fick något att bära, om inte annat så en påsklilja.

Medverkade på gudstjänsten var kantor Anita, vaktmästare Fredrik, kyrkvärdarna Inger och Arne, kyrkokören, G-klaven, Lisa på trumpet, de flesta konfirmander och många församlingsbor och andra.

Min predikan lät så här:
Tänk om du hade mött ett lejon i skogen när du var ute på promenad – vad skulle du då ha gjort?

Ja, förmodligen skulle du ha blivit väldigt rädd, och sprungit från platsen så fort du kunnat. Och när du hade kommit hem, vad skulle då ha gjort?

Skulle du ha berättat det för alla du mötte? Och de skulle ha svarat med ett lite spefullt leende: Jaså, jaha, ett lejon. Hmm.

Och så hade det spridits på bygden att du hade sett ett lejon, där andra möjligen kan ha sett en stor hund. Förmodligen har du blivit tokig. Nej, jag tror att du hade hållit det för dig själv, i varje fall en tag.

Samtidigt vet du med dig, att du verkligen sett ett lejon. Men hur får man människor att tro det?

Ungefär så kan kvinnorna ha känt det den där morgonen, tidigt den första arbetsdagen efter den judiska påskhelgen år 33. De var livrädda, både för vad de hade sett och hört, och dessutom för att de inte kunde berätta det utan att folk skulle uppfatta dem som galna.

För det som hänt var något totalt osannolikt. Kvinnorna kom ju till graven där de i all hast hade lagt Jesu döda kropp, efter den fruktansvärda avrättningen på korset. De hade på fredagskvällen inte hunnit ge kroppen den tillbörliga omvårdnaden inför den definitiva gravläggningen, utan skulle fortsätta nu dagen efter sabbaten, nu på 1:a arbetsdagen i vecka, på söndagsmorgonen.

Deras största bekymmer är hur de skall kunna rubba stenen, en kvarnstensliknande tung sten, som rullats ned i en urgröpning i marken, för att inte kunna flyttas i första taget. Men så ser de att stenen redan är bortvält. Har det begåtts ett brott mot griftefriden?

Men inne i graven satt en vitklädd ung man. Han presenterar sig inte, men han vet redan varför kvinnorna är där. Och han berättar för dem att de har kommit i ogjort ärende.

Men har de kommit förgäves? Nej! För kvinnorna är de första som får reda på att deras Herre, som de trodde var död, har uppstått från de döda och lever!

Hade det varit jag som varit en av de kvinnorna, så skulle jag också blivit alldeles förskräckt, släppt vad jag haft i händerna och bara sprungit därifrån. Jag tror att du skulle ha gjort samma sak.

Knappast förvånande att de inte blev trodda, när de till slut vågade berättade för de andra.

Tidigt den första veckodagen efter den judiska påsken, år 33 av vår tideräkning, uppstod Kristus. Därmed gick hela världsordningen, ja, hela skapelsen, i en ny fas. Ett paradigmskifte, som det heter med ett modernt uttryck. Något radikalt nytt och annorlunda har kommit.

Döden – alltings slut, konsekvensen av synd och söndring – har blivit besegrad och fått sin överman. Det fängelset som alla människor hamnar i – döden – det fängelset har nu portarna brutits sönder, och fångarna kan gå ut i friheten.

För det är inte bara Kristus som uppstått, utan i och genom hans uppståndelse har alla människor som tillhör honom fått ett nytt liv. Det syns kanske inte utåt, men i människans inre finns något som inte kan rubbas av yttre våld, ekonomisk kris, depression, bekymmer och personlig olycka. Inte ens den fysiska döden rubbar det.

År 33 hände det, tidigt på morgonen, före gryningen, på första arbetsdagen efter den judiska påskhelgen, på en begravningsplats strax utanför Jerusalem. I tid och rum.

Men uppståndelsen sker inte bara då. Du och jag har fått del av den, och i vår tid, i vårt land, i våra sammanhang kommer Kristus med sin uppståndelse och gör något inom oss. En del av oss känner som en djup sprudlande glädje, andra kanske som en trygghet som bara finns där, andra åter kanske inte upplever något särskilt, och ändå finns det där – Kristuslivet, uppståndelselivet, som solen alltid skiner. Ibland ser vi solen som vi gjort de senaste dagarna, men ibland är det molnigt och vi ser den inte, trots att vi vet att den finns där, för ljuset tränger igenom molnen. Ibland är det natt, och vi ser inte alls solljuset. Ändå finns solen där och ger värme på jorden.

Men alldeles oavsett hur vi känner, så har Kristus uppstått från de döda, och livet, LIVET med stort L ger han till dig och mig.

Och de rädda och förvirrade kvinnorna blev de första att få reda på den jättestora sanningen att Jesus Kristus, den korsfäste, hade uppstått från döden och lever.

KRISTUS ÄR UPPSTÅNDEN!
JA, HAN ÄR SANNERLIGEN UPPSTÅNDEN!

Stöd för Community Media

2009-03-20T17:46:00.003+01:00

Motion till Folkpartiet liberalerna Växjö kommunförenings årsmöte 2009

Då Europaparlamentet 2008-09-25 med röstsiffrorna 471-41 antog betänkandet som uttalar ett stöd för icke-kommersiella lokala medier inom EU, var detta frukten av ett initiativ från den österrikiska liberala ledamoten Karin Resetarits.

På lokal nivå i Växjö finns Öppna Kanalen Växjö (ÖKV) som beskriver sin verksamhet med följande ord:

Öppna Kanalen Växjö är en icke-kommersiell TV-kanal som sänder från Växjö. Idag kan 22 500 hushåll runt om i kommunen se oss via ComHems, Tele2:s och Vidingehems analoga kabel-TV-nät. Via vår webb-TV når vi ännu fler tittare.

Folkpartiet liberalernas kommunförening i Växjö är medlemsorganisation i ÖKV.

Det av Europaparlamentet antagna betänkandet (2008/2011(INI)) belyser vikten av lokala icke-kommersiella medier, s k Community Media, bland annat för att öka toleransen och mångfalden i samhället, samt lyfter fram möjligheten för särskilda intressegrupper att nå ut till andra samhällsgrupper. EU-parlamentet uppmärksammar också det faktum att många Community Medias bedriver sin verksamhet på mycket knappa ekonomiska villkor, vilket försvårar deras möjligheter att fullgöra sin viktiga roll vid sidan av public service- och kommersiella medier.

Jag yrkar därför

(1) att årsmötet verkar för att stödja Öppna Kanalen Växjö,

(2) att årsmötet hemställer hos Landsmötet att verka för en implementering av betänkandet 2008/2011(INI) i svensk lagstiftning,

(3) att årsmötet hemställer hos Landsmötet att verka för en implementering av betänkandet 2008/2011(INI) i budgetberedningar i riksdag, landsting och kommuner.

Lammhult i februari 2009

Annika Stacke

Min syssling Annika

2009-03-16T09:08:00.003+01:00

Hade det inte varit för en omständighet som ligger c:a 140 år bakåt i tiden, så skulle med största sannolikhet inte Skede kyrkokör kommit till Aneboda kyrka för att sjunga en söndag i mars 2009.

Vad var det då som hände för cirka 140 år sedan? Jo, på en plats som heter Viared, som ligger strax väster om Borås – det är där man på motorvägen mot Göteborg ser de stora postorderfirmornas lagerbyggnader – där gifte sig någon gång omkring 1870 Josef Gabrielsson med Anna Lovisa Olofsdotter. Paret gick tolv barn. En av sönerna hette Anton och en annan hette Frans.

Frans är min morfar och Anton är farfar till en kvinna i kören som också lystrar till det vackra namnet Annika.

Annika och jag är alltså sysslingar, och fram till våren 2008 hade i varje fall jag ganska dåligt grepp över sysslingnivån på Ryssnässläkten, men då fick vi kontakt med varandra, och denna kontakt mynnade ut i att Annika tog initiativ till att mötas genom att Annikas kyrkokör kom till en gudstjänst i Aneboda.

Skede kyrkokör, under ledning av kantor Jarri Ederth, framförde flera vackra sånger under gudstjänsten i fastetid.

Kampen mot ondskan

2009-03-16T08:53:00.004+01:00

Predikan 3 söndagen i fastan i Aneboda kyrka

Inledningspsalm 205:- Vila i din väntan, stilla mötet sker
Lovsång *543:4 Ära ske Gud som från sin tron
Gradualpsalm 60:- En Fader oss förenar
Psalm efter predikan 217:- Gud, för dig är allting klart, allt det dolda uppenbart
Litanian 700:1
Lov- & slutpsalm *443:- Dig vi lovsjunger, ärar, Jesus, de fattigas konung
[X:- betyder att psalmens alla versar sjungs]

Skede kyrkokör förgyllde gudstjänsten med sin vackra sång, under ledning av kantor Jarri Ederth.

Kampen mot ondskan står det som överskrift över texterna i dag.
Vi befinner oss mitt i fastan. Texterna är utmanande mot oss, med ett budskap som inte alltid är så lätt att ta till sig.

Kampen mot ondskan.

Kampen mot mobbing är ett uttryck som jag hörde och såg på TV i går. Mobbing – något som förekommer i våra skolor, på våra arbetsplatser, ja, förmodligen överallt där människor finns.

Mobbing – en form av ondska som finns nära oss. Kanske till och med du och jag varit offer för mobbing – eller till och med bidragit till att mobbing förekommit.

Kampen mot ondska – uttrycket tar tag i oss. Hade dagens ämne varit "Kampen mot synden", kanske vi skulle snarast dragit lite på munnen, och våra tankar gått i riktning mot någon gammaldags syndakatalog.

Men när ordet är ondska, så drar vi inte på munnen. Ondska är inget att skämta om. Ondska är allvar, och något som söndrar och fördärvar människors liv och tillvaro.

Men vad är då ondska? Vad är ont?

Ont i knäet kan vi ha, men för den skull talar vi inte om ondska i knäet. Nej, den typen av smärta som är förknippat med att sätta sig på huk och ta upp något från golvet betecknar vi inte som ondska. Ondska är ett moraliskt ont, något som får till stånd en söndring och splittring mellan enskilda människor, mellan grupper av människor, mellan människa och Gud, och kanske till och med inom en människa.

Att det onda finns, kan vi alla se, på olika sätt. Men, frågar vi oss då, hur kan Gud tillåta det onda att finnas? Hur kan en god och allsmäktig Gud acceptera att ondska förekommer i vår värld? Och Gud som har skapat allt, har han även skapat det onda?

Stora och svåra frågor som judiska och kristna tänkare och teologer har brottats med under årtusenden.

På den sista frågan: Har Gud skapat det onda? svarade kyrkofäderna, nej. Gud har inte skapat det onda. Men då inställer sig en följdfråga: Vem har då skapat det onda? Finns det någon makt utanför Gud som är så mäktig att det kan frambringa något som inte Gud har kontroll över?

Men också på denna fråga svarar kyrkofäderna, Augustinus & Co, nej.

Nu är vi alldeles villrådiga. Vad menar de egentligen?

Men vad är i grund och botten ondska? Jo, säger de lärda, ondska är det tomrum, som uppstår då det goda inte finns närvarande. När kärleken och barmhärtigheten och omtanken och vänligheten drar sig tillbaka, då uppstår ett tomrum, ett vakuum. Detta vakuum av godhetens frånvaro är det onda.

Gud har inte skapat det onda, och det onda har inte heller någon eget väsen, utan är frånvaron av det goda.

En djupsinnig förklaring, men är den till någon hjälp för eleven som har ont i magen över att behöva gå över skolgården därför att han eller hon riskerar att bli utsatt för en kränkande behandling?

För mitt i verkligheten kan ondskan kännas och upplevas påtagligt, och förorsaka smärta och lidande och förnedring för en enskild människa, eller för en grupp av människor.

Men det var en annan fråga vi ställde oss också: Hur kan en god Gud acceptera att ondska förekommer? Varför gör han inget?

På den frågan svarar den kristna kyrkan med två ord: krubban och korset. Gud gör faktiskt något åt det onda. Han kommer själv in i världen i Jesus Kristus, han går i närkamp mot det onda. Han visar att han inte accepterar det onda, vare sig i form av utanförskap för spetälskesjuka människor, av utstötta kvinnor, av socialt undanskuffade tulltjänstemän, och anledningen till att dessa människor kommit på kant med omgivningen går han in och åtgärdar eller låter människan själv åtgärda det hon kan åtgärda.

I fastetiden går vi "upp mot Jerusalem, till Frälsarens kors och pina",
för att citera en psalm (som vi dock inte sjunger idag), och som fortsätter:
"till Lammet som offras för världens skuld
för dina synder och mina."

Gud är inte overksamhet. I högsta grad engagerar han sig i kampen mot ondskan, han kämpar till döds, så viktig är kampen.

Under några dagar förefaller ondskan ha segrat, men Gud är starkare än det onda, och det som ser ut som den totala katastrofen vänds på påskdagsmorgonen i triumf.

I och våra liv, ditt och mitt, när vi visar godhet och vänlighet i vår omgivning och bland våra medmänniskor, då försvinner det vakuum där ondskan kan florera, då får destruktiviteten mindre handlingsutrymme. Som barn till den kärleksfulle himmelske fadern kan du och jag, genom vår blotta närvaro, hindra ondskan att tränga sig på och istället låta omtanken och solidariteten och godheten få breda ut sig i vårt samhälle, i vår värld och i våra egna relationer.

Föds det tillräckligt med barn?

2009-03-13T07:13:00.008+01:00

Motion till årsmötet 2009 för Folkpartiet Liberalernas Kommunförening i Växjö

År 2008 var ett gott födelseår i Sverige. Då föddes 109 301 barn vilket motsvarar 1,91 barn per kvinna. Emellertid är snarast 2008 ett undantag från en annars inte fullt så positiv födelsestatistik. Den summerade fruktsamheten för kvinnor fluktuerar över tiden, men har till allra största delen sedan slutet av 1960-talet – och även under 2008 - understigit den s k reproduktiva nivån (nolltillväxt) på 2,1 födda barn per kvinna.

Summerad fruktsamhet för kvinnor under åren 1955-2008 i Sverige

Källa: SCB

Vidare har det konstaterats att ett lägre barnafödande inträffar i perioder av lågkonjunktur:

Den starka kopplingen mellan barnafödande och konjunktur beror till stor del på att Sverige, i större utsträckning än många andra länder, har en familjepolitik som gör att kvinnor och män lättare kan kombinera förvärvsarbete och familjebildning. Den starka kopplingen mellan dessa två ”karriärer” har dock bidragit till att det summerade fruktsamhetstalet i Sverige har sjunkit under tider med ett försämrat arbetsmarknadsklimat. Det omvända har sålunda gällt vid goda tider på arbetsmarknaden.
(Arbete och barnafödande. Demografiska rapporter 2008:1. SCB 2008; s 12).

Ett ökat barnafödande krävs för den framtida försörjningen, för en välutvecklad samhällsservice på alla områden, och inte minst för den glädje och framtidstro som det innebär för många människor att se vårt lands befolkning växa.

Jag yrkar
- att årsmötet ger styrelsen i uppdrag att verka för samhällsreformer och ekonomiska styrmedel som uppmuntrar till ett ökat barnafödande i vårt land.
- att årsmötet ger styrelsen i uppdrag att se över och vid behov vidareutveckla innehållet i denna motion, och lägga fram den som sin egen på Landsmötet.

Lammhult i mars 2009

Annika Stacke

Nomineringsmöte med FiSK

2009-03-07T12:21:00.004+01:00

I går kväll mailade jag ut en massa kallelser till FiSKs nomineringsmöte söndagen 29 mars i Madesjö. På måndag/tisdag går samma kallelse med snigelpost till ännu fler människor.

Nomineringarna gäller FiSKs kandidater från Växjö stift i valet till Kyrkomötet samt till Växjö stiftsfullmäktige.

Även en liten grupp som FiSK kan och skall(!) påverka.

Följ gärna med via FiSK-webben. Nomineringslistorna publiceras i takt med att de kommer in.

Ur min citatsamling (11)

2009-03-07T12:19:00.001+01:00

"De goda annorlundaheterna"
Marcus Svensson, ledarskribent i Smålandsposten

Om en vattenpost

2009-02-26T22:41:00.002+01:00

Vad är en vattenpost? Ja, det visste jag knappast när jag startade en insamling för att 1500 hushåll ska få rent vatten ur en kran.

Solidaritet med de fattigaste tycker jag är viktigt. Tillsammans med många andra insamlare i olika vattenprojekt, inom ramen för Svenska kyrkans internationella arbete, ser vi fram mot en insamling i fastetid.

fiskarna.net

2009-02-14T09:35:00.004+01:00

De senaste veckorna har jag lagt ganska mycket av min fritid på FiSKs hemsida (dvs för Folkpartister i Svenska kyrkan). Styrelsen valde att göra en helt ny sida, snarare än att jobba vidare på den som har hetat www.folkpartiet.se/fisk.

HTML-kod har jag fått knacka, och nödtorfigt sätta mig in i, sedan har jag skaffat (lagligen och betalt med fullt pris) Dreamweaver, som gör livet mycket enklare.

Tror att det som uppskattas mest på nya hemsidan är persongalleriet, med bild på en massa FiSKar(e). Fler bilder mottages med tacksamhet.

Det jag nu skulle vilja göra är att - med javascript, tror jag - få personbilderna att rulla på förstasidan. Men det gäller väl att sätta näsan i böckerna, studera andra mera avancerade webbsidor, och knacka kod.

Ur min citatsamling (10)

2009-02-07T18:58:00.001+01:00

”Frågar man inte är man inte klok”
(Tage Danielsson)

Ur min citatsamling (9)

2009-01-31T13:34:00.004+01:00

"Tillit är en samhällelig tillgång som bör skyddas lika mycket som luften vi andas eller vattnet vi dricker."
(Sissela Bok)

Ur min citatsamling (8)

2009-01-16T20:28:00.004+01:00

”Konspirationsteorier och rykten föds i lägen då det saknas trovärdig information.”
(Martin Arkel på Krisberedskapsmyndigheten)

Ur min citatsamling (7)

2009-01-06T20:54:00.005+01:00

”Avund är den uppriktigaste formen av smicker".
(okänd källa)

Ur min citatsamling (6)

2009-01-04T22:29:00.002+01:00

”Forskarna har kommit fram till att man når bäst resultat genom
mycket, mycket morot,
och lite, lite piska.”
(okänt ursprung)

Ur min citatsamling (5)

2009-01-04T20:58:00.002+01:00

”Begreppet makt ger ofta negativa associationer, maktmissbruk, övergrepp och utnyttjande. Vi glömmer lätt att makt också kan vara något positivt, något som handlar om mod, kunskap och kraft, vare sig det gäller en enskild person, en arbetsgrupp eller en organisation. Makt är inte enbart förtryck utan också dess motsats – att kunna påverka och ta sig ur en problemfylld situation.”
(Barbro Lennéer-Axelson & Ingela Thylefors: Arbetsgruppens psykologi, s 107).

Ur min citatsamling (4)

2009-01-03T10:50:00.001+01:00

”Moral är bra, men dubbelmoral är inte dubbelt så bra”.
(Jan Björklund)

Ur min citatsamling (3)

2009-01-03T10:26:00.002+01:00

”Av motvind blir medvind, bara färdriktningen är den rätta” .
(Bengt Lindroth)

Ur min citatsamling (2)

2008-12-30T21:17:00.001+01:00

"En sak är säker. Om man vill stå stadigt med båda fötterna på jorden - då kommer man ingenstans."
(Ilmar Reepalu)

Ur min citatsamling (1)

2008-12-28T21:08:00.003+01:00

”En kompromiss är konsten att dela en kaka så att alla tror de har fått den största biten”.
(Winston Churchill)

Digital postilla på Nyårsdagen

2008-12-28T16:44:00.009+01:00

I Jesu namn

Digital postilla skriven för Svenska Kyrkans Unga i Växjö stift på Nyårsdagen 2009.

Text: Lukas evangelium 2:21

Ett årsskifte brukar vara förknippat med tillbakablick och framtidsförhoppningar. Och om man nu inte är så djupsinnigt lagd att man grunnar över vad man utfört och vad man förväntar sig, så konstaterar man väl i varje fall att man blir ett år äldre för varje år som går.

I Jesu namn är ämnet för Nyårsdagen. Vi kan påminna oss om att namnet Jesus på hebreiska heter Jeshua och kommer från roten ”jasha`” som betyder frälsa.

Men vad betyder då ”frälsa”? Detta ord på Kanaans tungomål kan ju också behöva översättas.

Grundbetydelsen av ”jasha`” (av de hebreiska konsonanterna yod-shin-ayin) är ungefär: befria, ställa på stadig mark, utvidga område, ge livsutrymme.

Namnet Jesus ger oss alltså associationer till befrielse och livsrum.

Det är i detta perspektiv av frihet och öppenhet som vi går in i nytt år. Dels lämnar vi ett gammalt år bakom oss, i tacksamhet för det som gått bra. Men även det som vi skulle velat ha ogjort och som vi ångrar lägger vi bakom oss i Jesu namn – vi är ju befriade från syndens och söndringens och pinsamhetens och skammens bojor och band. I Jesu namn får vi leva befriade från sådant som kan tynga oss.

Vi går också in i ett nytt år – ett år som ingen av oss vet vad det kommer att innehålla. Vi går in i 2009 i Jesu namn.

Att göra något i någons namn är att tala å denna persons vägnar.

Det är vad jag gör som präst i varje gudstjänst. Det är inte Annika Stacke eller Kalle Svensson, eller vad vi nu kan heta, som står bakom förlåtelsens ord eller välsignelsen. Det skulle vi som små människor definitivt inte ha täckning för. Men det är Gud själv som säger detta – genom oss.

Gud låter oss förmedla sitt ord. Det är ett förtroende som han ger oss, och när vi i trohet mot honom själv och hans ord återger hans budskap, så utför vi detta uppdrag i hans namn.

Nu behöver man inte vara präst för att i Jesu namn ta till oss hans löften. Det får vi alla som är döpta och troende (det allmänna prästadömet) med frimodighet göra.

Därför får vi nu gå in i år 2009 i Jesu namn. I frihet och öppenhet får vi möta det okända, i Jesu namn och i hans sällskap.

Annika Stacke, kyrkoherde, Lammhult

Predikan i den heliga natten vid vår Frälsares födelse

2008-12-24T23:00:00.003+01:00

Gud skulle, med full rätt, kunna betrakta oss människor som små myror, ja som små molekyler, så små och obetydliga är vi i det stora kosmiska skeendet av ljusår och stjärngalaxer som han har skapat.

Ändå bryr han sig om oss, inte bara lite, utan mycket. Julen firar vi därför att han själv blir människor och kommer till oss och blir som en av oss.

Varför skaparen av himmel och jord väljer att bli människa kan vi nog aldrig riktigt förstå. Men han kommer till oss, och han inte bara liknar en människa utan han är en människa.

Och som människa skulle han kunna välja att placera sig i samhällets övre skikt, och uppfylla den förväntan som i varje fall de vise männen har då de kommer för att ge den nyfödda judakungen sin gåva, då de tar sig till kungapalatset i Jerusalem. Men det finns ingen nyfödd kung i palatset, utan stjärnan och profetian från Amos bok leder dem vidare till staden Betlehem, och där – i all enkelhet i stallet – finner de honom som stjärnan strålar över .

Det finns en kontrast i julens evangeliet mellan det stora och starka och överväldigande – och det lilla och sköra och det enkla.

Förvisso är varje födelse av en ny människa ett under och en fantastisk händelse. Samtidigt var nog den förlossning som ägde rum i Betlehem inte mera ovanlig än många andra förlossningar under ekonomiskt knappa omständigheter. Säkert hade omgivningen, värdshusvärdinnan och grannkvinnorna sett till att ge den unga kvinnan från Nasaret all tillbörlig hjälp då hon skulle föda sitt barn. Kanske var det flera barn som kom till på annan ort på grund av kejsar Augustus påbud om allmän skattskrivning, vad vet vi?

Nu kommer himmelens Gud ned till oss människor i Jesus Kristus. Han kommer för att identifiera sig med dig och med mig, med våra livsbetingelser och våra förhållanden.

Han vet hur det är att bli bjuden på fest, och han vet hur det är att vara utan pengar och leva ett kringströvande liv och inte ha någon plats där han kan vila sitt huvud.

Han vet hur det är att vara omtyckt, efterfrågad och älskad, han vet också hur det är att bli övergiven, sviken och förrådd. Han vet hur det är att bli respekterad och trodd, och han vet hur det känns att bli missförstådd och misskrediterad. Allt sådant som du och jag som människor kan få uppleva under olika omständigheter i vårt liv.

Om några timmar, på vår julotta, kommer vi att sjunga:
Han tårar fälla skall som vi,
förstå vår nöd och stå oss bi
med kraften av sin Anda.

Nu kommer han till oss, Jesus Kristus. Han är Guds frälsning, Guds räddning, till hela skapelsen, där Gud bryter in i historien och blir människa.

Som människa delar han inte bara våra livsvillkor, utan också våra andliga existens. Han går in, lyfter av våra bördor av allt det som gått snett och allt det som gått sönder i vår tillvaro, och tar själv på sig denna börda, då han dör på korset. Men också som delar sitt liv med oss då han ger oss del av honom själv och hans liv som aldrig dör.

Guds frälsning är mänsklig – och nu kommer han till dig och mig som den lilla människan som föds i stallet i Betlehem.

TV- och webbsända gudstjänster

2008-12-20T21:26:00.006+01:00

Några gudstjänster har spelats in i Lammhults och Aneboda kyrkor under hösten. Dessa har sedan sänts över Öppna Kanalen i Växjö, som är en lokal föreningsburen och icke-kommersiell TV-station.

I det kommunala bostadsbolaget Vidingehems lägenheter kan man se Öppna Kanalen, som ligger på kanalplats E59 (en kanalsökning kan behöva göras).

Gudstjänsterna ligger också på webben.

Växjö stift har beviljat Aneboda församling ett projektbidrag för att testa möjligheten att sända gudstjänster digitalt, som vi nu har påbörjat. Kom gärna med synpunkter och reaktioner!

Inspelning av fler program planeras - både gudstjänster och annan kyrklig verksamhet. För detta behöver vi ett antal frivilliga krafter: för att stå bakom kameran, hantera ljudet och redigera videon etc.